Välkommen till Luigis drömmar i Nintendos nya rollspel. Här får du krafter som du inte hade en aning om existerade, men så är det ju också i en drömvärld.

Det är nu ännu en gång dags för de båda rörmokarbröderna Mario och Luigi att ta sig an nya äventyr. Som i alla andra Mario & Luigi-spel är det inte bara Mario och prinsessan Peach som handlingen kretsar kring, utan även kring Marios något längre och något grönare broder, Luigi. Faktum är att det denna gång är lite mer fokus på Luigi, vilket passar sig väldigt bra, då år 2013 enligt Nintendo ska vara Luigis år.

Mario & Luigi-spelen är som bekant inte några plattformsspel utan snarare rollspel, som grundligen bygger på ”aktiva” turordningsbaserade strider. Vilket kort sagt innebär att den som är snabbast, fiende eller Mario/Luigi, får attackera först och att fiender samt Luigi/Mario sedan slår vartannat slag. Det som gör striderna ”aktiva” är möjligheten att kunna undvika inkommande attacker genom väl avvägda knapptryck, eller göra extra mycket skada under pågående attack genom att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Både Paper Mario och Mario & Luigi-spelen har dragit nytta av detta system i ett flertal spel och har med hjälp av den ”aktiva delen” i striderna fått dem att bli både mer underhållande och mer utmanande.

Denna gång har det dock skett lite förändringar, men då framförallt i den nya drömdimensionen. För precis som titeln – Mario & Luigi: Dream Team Bros – hintar om så har detta spelet något med drömmar att göra, närmare bestämt med Luigis drömmar att göra. Det hela börjar med att Mario och Luigi under deras resa till Pi’ilo Island hittar ett föremål som liknar en kudde.

Denna kudde somnar Luigi helt sonika på och råkar då samtidigt öppna upp en portal till det som kallas för drömdimensionen. I drömdimensionen stöter de på någon form av kristaller som verkar innehålla ön Pi’ilo´s urinvånare, som passande nog liknar kuddar. I samma veva som de båda bröderna krossar den första kristallen och till sin förvåning hittar urinvånarnas prins – Prince Dreambert – blir prinsessan Peach i vanlig ordning bortrövad. Denna här gången dock inte av Bowser, utan av Pi’ilo Islands största fiende, Antasma.

Efter ett snack med Dreambert får man reda på att hela Pi’ilo´s befolkning sitter fast i kristaller och självfallet behöver hjälp. De båda hjältarna ombeds hjälpa Dreambert att hitta alla urinvånare och sätter efter lite protester igång med sin något mödosamma uppgift, samtidigt får de lite mer information om hur drömdimensionen fungerar.

Det visar sig att det egentligen bara är Luigi som kan aktivera portalen till drömdimensionen och att Mario är den som sedan får gästa Luigis drömmar. Detta betyder alltså att Luigi rent kroppsligt aldrig befinner sig i drömdimensionen utan istället representeras genom sin egen fantasi. Luigi får på så vis möjlighet att göra saker som i den vanliga världen inte går att göra. Och som någon av karaktärerna i spelet vill påpeka verkar dröm-Luigi, eller Dreamy-Luigi, något längre, något ståtligare och något bättre än den vanliga Luigi. Framförallt verkar det vara lite mer ”tryck” i Dreamy-Luigis mustasch.

Dreamy-Luigi kan i drömdimensionen göra alla möjliga flummiga attacker under striderna, men endast med hjälp av Marios fysiska kropp. Mario får nämligen delta själv i striderna när han befinner sig i drömmarnas värld, men med tillgång till Luigis nyfunna ”drömkraft”. Hoppar Mario på en fiende och man som spelare trycker på rätt knapp vid rätt tillfälle attackerar Dreamy-Luigi sekunden efter med en mängd Luigi-kloner som gör en liknande attack och som skadar alla fiender på skärmen samtidigt. Det finns även, som i de flesta andra spel i serien, specialattacker som bröderna tillsammans kan utföra som kallas brosattacker, men som även dem fungerar annorlunda i drömdimensionen.

Under en ”normal” brosattack kan bröderna exempelvis valla ett koopaskal på fienderna till varandra i ett minispelsliknande läge, där man endast behöver se till att trycka på rätt knapp för att sparka skalet fram och tillbaka. Brosattackerna i drömdimensionen kallas å andra sidan för Luiginary attacks och ger Dreamy-Luigi möjlighet att framkalla enorma mängder Luigikloner som kan användas på en rad olika vis. En av de första Luiginary-attackerna man lär sig ger exempelvis Mario möjlighet att rulla ihop alla kloner till ett stort klot som man som spelare får rulla fram till fienderna med hjälp av gyroskopfunktionen i 3DS:en och sedan med ett enkelt knapptryck sparka iväg mot fienderna för extra skada.

Allt detta låter kanske krångligt och flummigt, men även om det sannerligen är väldigt flummigt så är det faktiskt inte ett dugg krångligt att förstå. Allt förklaras grundligt och är dessutom väldigt pedagogiskt upplagt. Det enda klagomål man skulle kunna ha kring detta område är snarare att förklaringar och tutorials kommer i överflöd och att man istället på det viset tröttnar.

Andra saker som ter sig annorlunda i drömdimensionen är kameraperspektivet och pekskärmen. Kameran är nämligen i den vanliga världen satt snett uppifrån, som i de tidigare spelen, medan perspektivet i drömdimensionen är satt som på de gamla 2-D-plattformsspelen. Pekskärmen funkar i den vanliga världen som en karta med menyalternativ till brödernas utrustning och dyligt, medan man i drömdimensionen på pekskärmen kan se en närbild på Luigis sömniga ansikte.

Det är nämligen så att Dreamy-Luigi kan interagera med specifika föremål, så som klängväxter, broar och till och med delar av himlavalvet. Detta gör man genom att med ett enkelt knapptryck ”binda” Dreamy-Luigi till det specifika föremålet och sedan genom pekskärmen dra i verkliga Luigis mustasch, hans näsa eller liknande. Vill man exempelvis få fram ett objekt som ligger i bakgrunden på den tvådimensionella drömdimensionen kan man binda Dreamy-Luigi till en virvelvind och sedan rycka verkliga Luigi i näsan så att han nyser. På så vis blåser virvelvinden fram objektet i bakgrunden så att man i sin tur kan interagera med det.

Trots att jag för att kunna förklara alla dessa funktioner för länge sedan överanvänt ordet ”drömdimensionen”, kan jag även på denna här punkten konstatera att man inte på något vis blir förvirrad av alla dessa funktioner under själva spelets gång. Allt är sannerligen precis så flummigt som det låter, men likväl väldigt lättbegripligt tackvare det pedagogiska upplägget och de något tjatiga tutorials man med jämna mellanrum får genomlida.

Utöver alla nya funktioner och underliga spelmekaniker finner man under ytan ett riktigt välpolerat Mario & Luigi-rollspel som man på alla vis känner igen och som är precis lika trollbindande som sina föregångare. Det finns gott om valmöjligheter när det kommer till utrustning och en hel del intressanta attacker och föremål att strida med. Det är ett imponerande spel både när det kommer till de nya idéerna och striderna men även när det kommer till grafiken, miljön och musiken. Faktum är att de vackert tecknade världarna tackvare 3D-skärmen inte bara får mer djup utan faktiskt ser lite extra tilltalande ut. Musiken är också den mer välpolerad även om den tydligt påminner om de tidigare spelen i serien.

Allt som allt påminner spelet helt klart väldigt tydligt om sina föregångare, trots alla nya idéer, både på gott och ont. Det kan från gång till gång kännas lite väl bekant och därmed lite tjatigt. Det enda som jag skulle vilja klaga på är den lite väl lätta svårighetsgraden, de ständigt återkommande förklaringarna och tutorials som man med jämna mellanrum behöver stå ut med. Bortser man från dessa tre faktorer så finns det inget som helst fel på Mario & Luigi: Dream Team Bros. Och lägger man dessutom till de hysteriskt roliga dialogerna som serien sedan tidigare är känd för kan man bara sammanfatta det hela som ett underbart flummigt och charmigt spel som man utan större tvekan borde plocka upp om man äger en 3DS.

Skriven av: Sannie Jönsson