Metro: 2033 var vad Sannie skulle vilja kalla en oslipad diamant. Nu när Metro: Last Light släpps så har man slipat lite på diamanten så den blivit än mer skinande.

I en värld plågad av eftereffekterna från ett tredje världskrig får vi ytterligare en gång bekanta oss med Metros, minst sagt, grymma tillvaro. Metro: Last Light försätter oss i samma miljö som sin föregångare med ungefär samma premisser som sist. Men det mesta pekar på att denna uppföljare faktiskt gör det bättre än sin företrädare.

Efter en snabb sammanfattning av vad som hände i första spelet fortsätter storyn där den sist slutade och man förstår väldigt snabbt att huvudkaraktären Artyom fortfarande är den person som allt verkar kretsa kring. Artyom har sedan föregående spel haft en slags telepatisk kontakt med de varelser som kallas för ”the dark ones”. Trots det beslut som togs om att utrota alla dessa varelser verkar Artyom fortfarande att få kontakt med en kvarlevande ”dark one”. Tanken på vad han och alla andra tidigare gjort med varelserna ger Artyom återkommande mardrömmar och psykiska besvär som under hela spelets gång speglar den ångest och nyfikenhet han känner kring ”the dark ones”.

Artyom får dock snabbt lägga sina personliga bekymmer åt sidan då ett stundande krig mellan olika fraktioner nere bland tunnelbanorna är på väg att bryta ut. Redan under första uppdraget får man som Artyom bekanta sig med omgivningen och stöta på den enda kvarlevande varelsen. Atmosfären och miljön känns påtagligare än någonsin tidigare och den uppjagade stämningen kring den kvarlevande varelsen får en som spelare att direkt sitta på helspänn.

Faran med att vara ute på uppdrag och utanför människornas ”safe-zone” nere i tunnelbanorna ter sig väldigt självklar utan några övertydliga förklaringar från karaktärer i spelet. Gasmasken måste under alla omständigheter vara på så fort man kliver ut ur tunnelbanorna och filtret ska precis som i 2033 bytas med jämna mellanrum. Det är inte bara det härjade landskapet och den stressande tanken på att man inte har hur mycket tid som helst uppe på ytan som får spelaren att förstå allvaret med att befinna sig utanför tunnelbanan, utan även sättet som Artyom kippar efter luft på och det smattrandet ljudet från geigermätaren.

Ljud som fiender ger ifrån sig ute i det vilda och nere i tunnelbanan signalerar fara, röstskådespelarna ger ett övertygande intryck och de flesta karaktärer har ett respektabelt djup. Musiken känns aldrig mallplacerad och all interaktion med både människor och fiender är intressant. Man skulle kort sagt kunna säga att alla estetiska element arbetar i symbios och får stämningen i spelet att vara på topp. Det enda som faktiskt motarbetar stämningen är programmet som allt drivs igenom på , Steam. Det lägger ner med jämna mellanrum och tar udden av den annars väldigt övertygande atmosfär som Last Light förmedlar. Om det är spelet självt som orsakar dessa slumpmässiga avstängningar eller om det är Steam, låter jag vara osagt.

Det som kanske skiljer Last Light mest från sin föregångare är den numera (nästan) felfria AI:n och möjligheten att, på ett effektivt sätt, gömma sig i mörkret från fienderna. Det är helt enkelt möjligt att på mörka områden släcka eventuella ljuskällor och på så vis hålla sig gömd i skuggorna. Detta element ger många gånger det övertag som behövs för att enkelt ta sig förbi lite folktätare områden.

Om man å andra sidan inte känner för att smyga så finns det förstås möjlighet att dundra fram med de mest potenta vapnen man har för att eliminera allt tänkbart motstånd. Det finns trots allt en hel del vapen att välja på och som dessutom är modifierbara på en rad olika vis. Problemet med den strategin är dock att skotten i slutändan inte räcker till alla vedersakare man stöter på under spelets gång. Skotten ligger nämligen inte i allt för stora mängder utströdda över Metros värld, och de som väl ligger utströdda är inte alla till för att skjutas med. En del av de skott eller patroner man hittar kan, precis som i 2033, även användas som valuta. Dessa skott/patroner är från före kriget och kan helt enkelt användas för att köpa uppgraderingar, eller om det krisar, även som vanliga skott.

Kontrollen är lättbegriplig och följsam (den går dessutom att justera) och trots att man kan ha upp emot 7 olika vapen med sig på en gång är det lätt att navigera mellan både kastknivar och hagelgevär. Det som däremot varit lite invecklat och som inte alla gånger vill fungera som det ska är navigationen. Vart man ska och när man ska förstår man genom de dialoger som man med jämna mellanrum har med övriga karaktärer i spelet. Men den såkallade kompassen som är menad att visa vägen mellan de olika konversationerna funkar sällan som den ska, antingen finns den inte valbar i menyn, eller så pekar den åt helt fel håll.

Metro: 2033 var vad jag skulle vilja kalla för en oslipad diamant, med sin övertygande atmosfär, fängslande story, taskiga texturer och buggiga AI. Metro: Last Light gör precis lika mycket rätt som 2033 gjorde, fast utan buggig AI och fullt godkända texturer. Dessutom bjuder Last Light på ett riktigt djupdyk i hela Metros universum och presenterar fler intressanta karaktärer, fler intressanta idéer och en i helhet bättre spelupplevelse. Det finns fortfarande en del buggar som stör, allt från att spelet helt utan förvarning lägger ner till att fiender fastnar i luften, men om man bortser från dom så är Metro: Last Light ett riktigt fängslande first person-horror-lir som definitivt bör upplevas.

Written by: Mats Ernofsson