Obsidian Entertainment har en diger lista med rollspel i sitt CV och med The Outer Worlds har de slagit ihop det bästa med det bästa och skapat en riktig pärla. Jag har varit på äventyr i rymden och vilken resa det har varit.

Att Obsidian ligger bakom spel som Fallout; New Vegas märks direkt i spelets inledning. Du plockas ur kryosömn och kastas in i en karaktärsmeny där du kan skapa din egeg hjälte in i minsta detalj. Hur mycket jag än vill göra något spektakulärt med min karaktär så slutar det alltid med att jag gör den så vanlig som möjligt och nöjer mig med det. Det gör lite ont i mig varje gång jag inte vågar gå det där extra steget men är samtidigt rädd att det skall förstöra min upplevelse. Dock utspelar sig The Outer Worlds i första person så spelar det egentligen inte så stor roll. Det som spelar desto större roll är hur jag fördelar mina karaktärspoäng och utformar den. Dessa val gör att spelet skräddarsys en aning åt vilken sorts person du vill vara. Allt från en fullblodig jägare till pacifist finns på menyn och det är en imponerande samling val man kan göra redan innan spelet har startat på riktigt.

Efter lite finputsning är min hjälte klar och döps givetvis, som alla mina digitala alter egon brukar heta, till Rodger Rix. När jag vaknar upp befinner jag mig på forskaren Phineas Welles skepp. Lite groggy får jag reda på att jag tinats upp för att bland annat sabotera den numera företagsstyrda värld där både planeter och människor ägs av diverse företag. Det är en alternativ framtid som utvecklats åt det sämre hållet och baseras på vad som kunde ha hänt om vissa ledare och avtal aldrig blivit till i början på 1900-talet. I samma veva får man också reda på att skeppet man räddats ifrån innehåller massor av människor som också behövs tinas upp. Med detta i bakfickan kastas men in i en rymdpod och skickas ut på uppdrag. Redan här lyser spelet med välskrivna dialoger och spännande karaktärer. Det hookar mig på en gång. Jag vill börja utforska och prata med så många som möjligt. Humorn är ständigt närvarande och jag tycker om att allt inte behöver tas på största allvar hela tiden.

En stor del av spelet handlar om dialoger och de svar samt frågor man ställer. Det erbjuds flera olika dialogträd som hela tiden växer ut och blir större och större beroende på hur man beter sig. Vill man vara dryg så har man alltid det alternativet men då är det inte alls säkert att man får svaren man söker. Är man för snäll så kan det dock innebära att man blir överkörd och inte får några svar alls. Det är en fin balansgång och tack vare fint röstskådespel samt välskrivna dialoger så lyssnar jag på vartenda ord de säger. Under spelets gång så samlar du på dig medhjälpare som flyttar in i ditt skepp och som gärna hjälper till när det vankas strid eller utforskande. Dessa är också väldigt välskrivna och samtliga har en egen agenda som man kan hjälpa dem med. Det skall kommas ihåg att alla val och alla sidouppdrag kan påverka utgången av större sammanhang vilket hela tiden får mig att fortsätta hjälpa till i galaxen. Man vet aldrig när man behöver en gentjänst från någon man har stött på.

Spelets huvuduppdrag baseras i stora drag på att ta reda på mer om planeterna och dess företag. Du stöter på flera olika chefer som du sedan kan välja att hjälpa eller stjälpa. Till en början så kände jag att det var givet att ta ner dessa stora stygga företag men ju längre uppdragen går desto mer tvivel dyker upp och många gånger har jag stått i valet och kvalet om mitt val verkligen är det bästa för befolkningen. Det är en bitterljuv känsla som uppstår och jag älskar den. När spel får mig att ifrågasätta mina egna val så uppstår en speciell känsla som jag sällan upplever i spel numera. Ett spel som dyker upp i tankarna är Mass Effect och The Outer World har många likheter med det vilket bara är positivt för egen del. Dock spelar valen mer roll i slutändan här än vad de gjorde i slutet på Mass Effect-serien.

En annan stor del av spelet är hur stor valfrihet man här när det kommer till utrustning och egenskaper. Vill man så kan man grotta ner sig otroligt mycket i dess system och skräddarsy sitt gäng ut i fingertopparna. Varje vapen samt rustning kan moddas och ge olika bonuseffekter som kan spela stor roll i strider. Inte nog med det så kan dina kompanjoner skräddarsys på samma sätt samt att varje karaktär har personliga egenskaper som aktiveras när man har med denne i sitt party. Totalt  kan man ha två extra karaktärer med sig i ett party och deras bonusar kan göra stor skillnad i både dialogval och strid. Detta kan man som sagt grotta ner sig i hur mycket eller lite man vill beroende på vad man är ute efter. Spelar man på högre svårighetsgrad så kan det dock ha stor inverkan och kräver nästan att man sätter sig in i det ordentligt. Det blir också roligare på det sättet tycker jag personligen.

Har man spelat Fallout-serien så är man van vid spelets upplägg. Det är i princip identiskt när det kommer till att loota och utforska. Man samlar på sig allt och sedan får man rensa efterhand. Något som jag upplevde som onödigt är alla flaskor med bonuseffekter som man kan använda sig av. Det finns mängder av dessa men ärligt talat så kände jag aldrig behovet av att använde dem en enda gång under min genomspelning. För min del tog de bara plats i min ryggsäck vilket gjorde att jag sålde av det mesta så fort jag fick möjlighet. En annan sak som stör mig är att texten i menyer är på tok för liten för att det skall bli behagligt att läsa. Jag har letat efter ett sätt att förstora den men inte hittat något om det i spelets inställningar. Detta gjorde att jag ofta fick luta mig framåt och kisa ålderdomligt för att kunna läsa. Man kan tycka att en liten patch borde kunna lösa det problemet ganska snabbt.

Det är en härlig blandning av miljöer i The Outer Worlds. Varenda planet, stad och samhälle har stor variation och designen är läcker som tusan. Till skillnad mot Fallout så möts man av klara färger och en vacker skybox som inger en känsla av mysigt utforskande. Även om planeterna kan vara farliga på olika sätt så får jag ändå en lycklig känsla i kroppen. Tillsammans med den lågmälda musiken så blir stämningen total. Dock tycker jag att det tekniskt sett känns rätt gammalt och liknar det flera år gamla Fallout 4 på många sätt. Stela animationer och en känsla av sterila miljöer drar ner känslan en aning men inte tillräckligt för att jag inte skall kunna njuta av den. Jag spelade på PS4 Pro och drogs ändå med en hel del pop-ins och buggar vilket inte känns rimligt. Överlag så är dock både design och musik på topp vilket får mig att ha överseende med dessa brister.

En stor skillnad mot till exempel Fallout är att mitt äventyr här känns mer fokuserat och bättre rent tempomässigt. Det beror både på att man inte utforskar en hel öppen värld utan besöker flera mindre ställen. En annan orsak är att The Outer Worlds är skapat för flera omspelningar och är därför inte ens hälften så långt som ett spel i Fallout-serien. För mig är detta perfekt och jag föredrar alltid mer kompakta upplevelser framför en stor öppen värld som drar en åt en massa olika håll samtidigt. Det går smidigt att hoppa mellan planeter även om jag hade föredragit ett smidigare sätt att dela upp uppdragen. Som det är nu kan man bara ha ett uppdrag aktivt åt gången vilket gör att man får gå in i menyn väldigt ofta och hoppa mellan uppdrag även om de finns på samma planet.

The Outer Worlds är ett rollspel som tilltalar mig på de flesta punkter. Det är fokuserat, välskrivet, djupt och har intressanta karaktärer som får mig fortsätta spela långt in på nätterna. Även om det minsta uppdrag kan sväva ut och utspela sig på flera planeter så vill jag se hur det utspelar sig. Längden är perfekt för att få mig att spela en runda till och eftersom valen är många så känns det som ett nytt spel vid varje omspelning. Obsidian gör inte mycket nytt med rollspelsgenren men de har tagit det bästa från många klassiker och lagt sin egen touch på det. Resultatet är fantastiskt.

Skriven av: Roger Nilsson