Tio år efter Gears of War är det femte spelet i serien här. Gears of War 4 är efterlängtat och Sannie har satt tänderna i det.

Det är nu mer än tre år sedan vi sist fick leda COG:arna i Gears of Wars in i strid, och mer än 5 år sedan vi sist fick hänga med Marcus Fenix. Det är inte en evighet sedan, och även om serien inte hyllades fullt så mycket efter det senaste tillskottet, Gears of War: Judgement, så känns det som att spelvärlden saknat en vital del av sig själv under denna period, och inte minst som att Microsoft med sin Xbox har saknat en stor del av sig själv. Nu är dock Gears of War 4 tillbaka, och förhoppningsvis för att fylla det hål som infunnit sig de senaste åren. Denna gång förvisso med nya utvecklarna; The Coalation bakom spakarna. Så det är kanske inte utan att man är lite orolig för exakt hur mycket av Gears of War och The COG’s som faktiskt är tillbaka och för vad som fått stanna kvar i år 2013.

Gears of War 4 startar starkt, med intensiva spelbara flashbacks från det sedan länge avslutade kriget mot The Locust. Som spelare får man snabbt en övergripande bild av hur eländig världen var under denna tid och hur många människor, för att inte tala om COG’s, som fick offra livet för planeten Seras invånares framtid. Detta för att strax därpå visa just vilken framtid de bortgångna hjälpt bidra till. Det visar sig att det är en relativt lycklig framtid, en framtid som förvisso är plågad av ett extremt oroligt väder och en till synes maktgalen COG-ledare. En ledare som envist hävdar att det på grund av de rådande väderleksskiftningarna är bäst för folket på Sera att bosätta sig i större inhägnade bebyggelser, beskyddade av ledarens alldeles egna robotarmé.

Det står tydligt att det rådande styret är allt utom demokratiskt, vilket också är anledningen till att olika grupper av människor väljer att bosätta sig i mindre byar utanför stadskärnorna och utanför det rådande styrets räckhåll. Det är här huvudrollen JD Fenix, son till Marcus Fenix, kommer in i bilden. Som spelare får man en snabb introduktion av såväl JD, hans kompanjoner – Del och Kait – samtidigt som man introduceras för Seras ytterst oroliga väder och dess blixtstormar, kallade Windflares. Innan man får veta för mycket om de karaktärer som storyn till största del kretsar kring kastas man in i en av de vanligt förekommande Windflaresen i utkanten av en stadskärna, i jakt på resurser åt den by JD & Co. kommer ifrån.

Under en dödligt vacker uppvisning av ett livs levande Windflare, med blixtar slående både höger och vänster om våra vänner, får man med skakig hand leda gruppen till en säker plats. När stormen avtagit får man återuppta gängets jakt efter resurser, samtidigt som det visar sig att JD’s vilja att hålla sig undan stadskärnorna grundar sig på helt andra anledningar än övriga ”bybor”. Då JD tidigare var anställd som COG och numera verkar ha en oplockad gås med den nuvarande COG-ledaren. Den oerhört starka inledningen i spelet avtar i samma veva, då inte bara tempot saktas ned utan skådespelarna bakom karaktärerna även får en chans att glänsa och ge spelaren den backstory som behövs för att driva kampanjen framåt. Skådespelarinsatserna är överlag mer än godkända, men helheten av insatserna faller stundom platt på grund av en något för oengagerad JD, även känd som Liam McIntyre. Det får handlingen bitvis att kännas tom och något mindre trovärdig.

Tyvärr fortsätter denna nedförsbacke en bit in i första akten, då mycket utav det man tidigare sett vara synonymt med Gears of War rent artistiskt och storymässigt inte riktigt verkar infinna sig. Det man väl inne i staden möts av är rena och nybyggda hus, omhändertagna av alla möjliga slags färgglada robotar, i kombination med en fortsatt ostabil insats från Liam McIntyre. Det hela vägs upp av insatser från de övriga karaktärerna i gruppen, men dras återigen ner av barnsligt lätt motstånd från COG-ledarens robotar. Min oro för vad jag skulle bli tvungen att genomlida var i detta läge något överväldigande, jag kände en enorm saknad för det groteska och skitiga upplägg som tidigare spel hade erbjudit. Vilket gjorde den kommande vändningen under slutet av akt 1 och under hela akt 2 så mycket mer välkommen.

Vad som rent storymässigt händer under detta skede är svårt att säga utan att avslöja för mycket. Men för att åtminstone ge en ledtråd så påvisar storyn en stark koppling till första spelen i serien, på en handfull olika vis. Det dras delvis kopplingar till begynnelsen för de fiender man bekantat sig med i föregående spel, detta i kombination med att ett mer uppenbart hot ger sig till känna, samtidigt som såväl tempo som filmatisering tar ett ordentligt skutt upp på skalan. Till och med JD verkar mer taggad på sina repliker efter denna vändning. Och även om denna helomvändning var noggrant utstuderad, kom den som en oerhört positiv överraskning.

Under och efter ovanstående helomvändning introduceras stegvis även en mängd nya, roliga och intressanta fiender att tackla – till och med från robotarnas sida – samt ett och annat nytt knep som huvudkaraktären kan nyttja i strid. Däribland en glidteknik som kan användas på de skydd man har möjlighet att gömma sig bakom. Denna teknik gör det möjligt att hoppa över skydd samtidigt som man springer, något som adderar en smidigare känsla kring styrningen av den annars väldigt tankiga kontrollen som Gears-serien är känd för. När det kommer till kärnan i spelmekaniken, så är den självklart kvar, vilket innebär att allt ifrån tajmade laddningar, hopp och spring mellan diverse skydd ute i strid, etc. fortfarande är på plats. Varför fixa något som inte är trasigt?

Att kunna hantera JD som karaktär, med alla hans förmågor, blir så småningom väldigt viktigt för att kunna överleva. Svårighetsgraden trappas nämligen upp ganska rejält efter andra akten, och det hot som trion står inför visar sig inte bara vara brutalt i strid, utan besitter dessutom väldiga förmågor att bete sig strategiskt korrekt under pressade situationer. Som spelare sätts man ständigt på prov och tvingas många gånger att nyttja det som finns nära till hands, vare sig det är det hederliga automatvapnet Lancern och dess inbyggda motorsåg, ett futuristiskt fyrpipigt hagelgevär vid namn Overkill, eller något utav de andra nya vapnen som introduceras. Improvisation och variation är nyckeln till framgång, skulle jag vilja säga.

Grafik, ljudeffekter och musik går hand i hand med den i helhet välbalanserade blandningen av action och filmsekvenser som kampanjen har att bjuda på. Grafiken är rätt igenom ljuvlig, med gott om miljöer som är som gjorda för att fastna på näthinnan, och är inte långt ifrån den extrema grafiska precision som andra exklusiva trippel-A titlar besitter, både när vi pratar om spel på Xbox One och på konkurerande PS4:an. Snackar vi sedan ljud så är skådespeleriet – som sagt – inledningsvis lite oinspirerat, men när det kommer till ljudeffekter från vapen och till ren musik finns det inte något som helst utrymme för klagomål. Musiken stöttar det grafiska i en näst intill perfekt balans och bjuder på en ljudfest när det kommer till explosioner, skottavlossningar och annat actionbetingat.

Slutligen har vi multiplayer-delen, där det finns en rad olika spellägen att välja på. Det mest nämnvärda är det mest populära spelläget sedan föregående spel i serien, Horde mode (nu kallat Horde 3.0), som går ut på att bygga upp och skydda sin bas och sina medspelare från inkommande fiendevågor. Nytt för Horde 3.0 är de fem nya klasserna: Heavy, Scout, Sniper, Engineer och Soldier. Alla med specifika förmågor och färdigheter som tillsammans kan skapa ett vattentätt lag, så länge det finns god kommunikation spelare emellan.

Spellägen som King of the Hill, klassiska Team Death Match och liknande finns också att tillgå och är lättare än någonsin att delta i tackvare snabb och friktionslös match making. Medan det mest klassiska och kanske mest lockande spelläget i mina ögon, co-op-läget på kampanjen, även det finns tillgängligt. Här kan du och dina vänner helt enkelt uppleva storyn och enspelarläget tillsammans, vare sig det handlar om att faktiskt titta på filmsekvenserna tillsammans eller om att försöka plåga sig igenom kampanjen på högsta svårighetsgraden. Hur som helst, ett väldigt uppskattat spelläge i mina ögon, och något jag tycker att fler spel borde innefatta.

Gears of War 4 är utan tvekan en otroligt bra uppföljning på en redan kanonbra spelserie. Spelet fyller utan tvekan det hål jag upplevde serien lämnade efter sig under sitt uppehåll. Och jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att Gears of War 4 är en av de bästa anledningarna att införskaffa ett Xbox One just nu.

Skriven av: Sannie Jönsson