The Blood of Dawnwalker är ett ambitiöst rollspelsprojekt från forna CD Project Red-anställda med regissören av The Witcher 3 i spetsen. Likheterna mellan de två spelen är många men de skiljer sig åt på vissa huvudpunkter. Dags att bli vampyr och ge sig ut i natten!

Vi befinner oss i mitten på 1400-talet och digerdöden härjar för fullt i hela Europa. Mitt i den karpatiska bergskedjan finner vi Vale Sangora, en stor dal fyllld av små byar och större städer. När pesten härjade som värst ingick folket i dalen en pakt med vampyrerna som då härjade fritt på nätterna. Deras ledare Lord Brencis lovade dyrt och heligt att hålla sjukdomen borta genom att låta människorna dricka vampyrernas blod en gång i månaden i utbyte av att alla vuxna i dalen erbjuder några droppar av sitt eget blod i utbyte. Sagt och gjort. Digerdöden var inte längre något problem men vampyrernas makt började sakta men säkert stiga dem åt huvudet vilket mer eller mindre gjorde människorna till slavar. De svaga i samhället började offras på kyrkans altare och folket hade ingenting att sätta emot denna regim.

Men ett missnöje började att sprida sig och en grupp män bestämmer sig för att göra revolt och smuggla ut silver från den stora gruvan, vilket de sedan ska skapa vapen av. I denna grupp möter vi spelets huvudkaraktär Coen. Han blir indragen i revolten på grund av att hans far är dess ledare. Givetvis går allt åt skogen och upproret misslyckas fatalt.

I samband med detta blir Coen biten av vampyrerna som räknar med att han skall bli en av dem och därmed lätt att kontrollera. Det blir inte riktigt som de tänkt sig utan Coen blir istället en så kallad Dawnwalker, hälften människa och hälften vampyr. Han har ärvt alla de styrkor som vampyrer besitter samtidigt som han fått behålla den mänskliga sidan som exempelvis att vistas i solen utan att brinna upp. Tyvärr har han ärvt hungern efter blod vilket ställer till det rejält.

Lord Brencis får reda på detta och efter att ha utplånat hela hans hemby tar han hela Coens familj till fånga och bestämmer att det är dessa som skall offras om precis en månad när nästa ceremoni äger rum. Detta ger Coen 30 dagar att komma på en plan och göra allt i sin makt för att försvaga vapyrernas ställning i samhället samtidigt som han behöver lära sig sina nya krafter till fullo för att lyckas besegra tyrannen.

Det är en spännande och extremt rå historia som målas upp de första timmarna i spelet. Maktlösheten är påtaglig hos den befolkning man möter och vampyrerna sätter spår i själen. Det är dock en historia som man vill se slutet på vilket gjorde att jag direkt satte igång att utforska världen. Likt Breath of the Wild så har man full tillgång till allt vad den öppna världen erbjuder direkt från start. Till en början känner man sig rätt överväldigad och man vet inte riktigt vart man skall börja. Premissen är enkel men i praktiken så kommer man att stå inför många vägval på sin resa under dessa 30 dagar. Till skillnad från ett vanligt open world-spel där man fritt kan ta sig an vartenda uppdrag man stöter på så kostar de tid i The Blood of Dawnwalker.

Varje dag och natt består av 8 staplar som fylls upp beroende på vilka uppdrag du väljer att ta dig an. Varje uppdrag visar tydligt hur många staplar av tid det kräver för att ta sig an och när man nåt 8 fulla staplar går dagen över till natt eller vice versa. Detta innebär att man behöver vara strategisk i vilka uppdrag man väljer att ta sig an, och under vilken tid på dygnet man gör det.

Vissa uppdrag går bara att göra antingen på dagen eller på natten vilket också kan ställa till det. Det är ett otroligt fyndigt grepp när det kommer till spel med öppna världar. Tiden står still mellan uppdragen vilket gör att du utan stress kan lägga upp en plan för hur du vill ta dig an dessa 30 dygn. Vill du lägga din tid på att försvaga och samtidigt visa din styrka gentemot vampyrerna så tar du dig an uppdragen som handlar om att förstöra deras blodlager som oftast vaktas av soldater. Då försvagar du dessa huvudbossar som givetvis är frivilliga att möta. Vill du istället lösa mysterier och klura ut pussel så går det lika bra att lägga din tid på det. Det finns alltså ingen rätt väg att här utan du förvaltar din tid som du själv vill. Det kostar även tid att levla upp förmågor vilket lägger till ännu ett strategiskt val. Ett utmärkt upplägg som verkligen piggar upp genren och tvingar mig som spelare att aktivt göra tuffa val som påverkar både karaktärer och story på helt olika sätt.

Att spela som vampyr skiljer sig en hel del från den mänskliga delen. Mycket på grund av de extra krafterna som följer med på köpet. Man kan med ett snabbt knapptryck på axelknappen skugghoppa från ställe till ställe. Passar utmärkt om man vill gå inkognito och ta sig fram via hustak. Det är en oväntat tillfredsställande känsla att hoppa sig fram mellan hustaken och det tillför också strategiska lösningar som att kunna plocka ut soldater snabbt genom att dyka ner på dem.

Tyvärr behöver ju vampyrer blod och även fast man oftast själv kan välja om man vill tömma någon stackare på sitt blod så uppstår det ibland stunder då Coen inte kan stoppa sig själv utan dyker på den som råkar vara i vägen. Även under konversationer så får man ofta valet att bita till, även om det är vänner man pratar med. Så vill man leva vampyrlivet fullt ut så kommer inte spelet att stoppa det.

Striderna är definitivt en av spelets höjdpunkter och kräver mycket mer än att bara hugga med svärd och hoppa undan. Att kunna blockera är extremt viktigt och här gäller det att parera fiendens attack genom att luta styrspaken åt det håll som attacken kommer från. Enkelt förklarat så innebär detta att om fienden attackerar från höger så behöver du styra åt höger för att parera ut dennes attack. Tajmar man rätt så kan man bryta hela attacken för att då få en lucka till att själv kunna attackera. Perfekta pareringar drar heller ingen stamina vilket innebär att man kan fortsätta attackera utan att bli trött. Givetvis finns det en pil som visar varifrån attackerna kommer men den luckan krymper ju svårare fieden är. Vissa fiender attackerar dessutom flera gånger i följd vilket håller mig som spelare på tårna genom hela striden. Att höra svärdklingor mötas i rask takt är också väldigt tillfredställande och inte sällan känner man sig som världens bästa fäktare när man efter en hård strid lyckas parera precis rätt och avsluta striden men några väl valda hugg. Strider du som vampyr har du också möjlighet att använda dina klor. För mig kändes det inte lika roligt men eftersom spelet också använder sig av olika fördelar och förmågor som levlas upp under spelets gång så kan det ofta löna sig att använda klorna.

I början av denna text nämnde jag The Witcher 3 och i flera fall så är det svårt att skilja titlarna åt. Dawnwalker lånar friskt från Geralts äventyr både när det gäller utseende och menyer. Det märks alltså att det är forna CD Project Red-anställda som jobbat med även detta spel. Miljöer och grafik i stort är slående lika rent tekniskt och estetiskt.

Musiken består av liknande stråkar som gjorde The Witcher 3 oförglömligt och menyer är kopierade rakt av när det kommer till utformning. Har man spelat mästerverket från 2015 så kommer man alltså känna igen sig på många sätt. För mig är det ett kärt återseende och likheterna stör mig inte alls. Då spelets upplägg, story och gameplay skiljer sig markant åt så står The Blood of Dawnwalker stadigt på egna ben.

Rent grafiskt så kan det kännas föråldrat även om miljö och atmosfär levererar vackra vyer. Även animationer känns stela och “äldre rollspel” vilket märks speciellt på Coens rörelser. Oftast förflyttar han sig ett extra steg än vad man förväntar sig när man rör på styrspaken vilket gör att kontrollen kan kännas klumpig när man befinner sig på kanter eller hustak. Här kan man ursäkta den lilla studion som istället fokuserat på världsbygge och framförallt välskrivna dialoger som är mästerliga hela spelet igenom.

Här märks det att det är regissören från just The Witcher 3 som hållit i tömmarna. Med välskrivna scener och uppdrag som ofta sträcker sig flera dagar får han Vale Sangora att kännas levande och sammanhållen. Många karaktärers öden och livshistoria är såna som jag kommer att minnas långt efter spelets slut. Då man investerar sin dyrbara tid på att hjälpa dessa invånare så sätter de också spår på ett helt annat sätt. Viljan att hela tiden spela vidare har varit starkare än vanligt vilket är ett starkt betyg i min bok.

The Blood of Dawnwalker har överraskat mig på flera sätt. Med en mästerligt berättad historia som berör och en vacker värld som bjuder in till utforskande lyckas Rebel Wolves skapa ett äventyr som är svårt att släppa. Trots den uppenbara kopplingen till The Witcher 3 så lyckas de hitta en egen väg tack vare det magnifika draget att lägga till en tidsbegränsning som tvingar mig som spelare att verkligen prioritera det som är viktigt för min egen väg framåt. När dagarna väl är slut är det bara jag och mina val som avgör hur utgången kommer att bli. Trots brister i både det tekniska och det grafiska så kan jag inget annat än att rekommendera detta till alla äventyrare där ute.

Vi har fått denna produkt från tillverkaren. Eftersom GameElite.se är helt oberoende har tillverkaren inte kunnat påverka recensionens innehåll (läs mer).

Hitta fler bra deals här »

Written by: Roger Nilsson