Skräckspel kan få kårarna att rysa genom ryggraden och ståpälsen plockas fram. Alone in the Dark-serien har varit bra på det. Nu släpps PS3-versionen av den senaste spelet.

Skräckspel är sannerligen en av de få genrer som aldrig tycks misslyckas. Bara känslan av att vara i mörkret där allt är hotfullt och skrämmande får spelets kvalitet att öka med 200%. Tråkigt nog så lyckas Alone in the Dark: Inferno varken med att få omgivningen att kännas hotfull eller ens med att framhäva känslan av att vara ensam i mörkret.

Jag har aldrig uppmärksammat spelserien Alone in the Dark tidigare, mycket på grund av mina första intryck av spelserien, som inte var allt för inbjudande. På senare tid har jag dock blundat lite för mina första upplevelser med spelserien för att ge den en andra chans. Dessvärre var detta inte ett speciellt klokt val.

För att vara fullkomligt ärlig så innehåller Alone in the Dark: Inferno precis lika många problem som de första spelen i serien. En ofullkomlig och enormt krånglig kontroll, tråkiga miljöer, oengagerade upplägg och en så icke-skrämmande känsla det bara går att få. Alone in the Dark: Inferno misslyckas på alla punkter, med den viktigaste punkten inkluderad, nämligen skräckupplevelsen.

Spelet innehåller många nya intressanta saker som ”levande” eld som faktiskt sprider sig och ser levande ut, och ett intressant inventariesystem. Bägge dessa saker är intressanta och funkar ganska bra, men är dessvärre också det enda som jag finner intressant i spelet, på grund av den obefintliga skräckkänslan. Skulle spelet bara inriktat sig på det spelet ska inrikta sig på så kunde det blivit bra, men nu misslyckas spelet även med dess grundläggande syfte, att skrämmas.

Hur som helst så har spelet i övrigt även ett ganska utvecklat äventyrsmoment som följer en genom spelets gång. Plocka upp saker, pussla ihop dem med andra saker, använd dem på specifika ställen för att få en specifik effekt, och så vidare. Även om detta brukar vara stora delar i de flesta skräckspel så lyckas Alone in the Dark: Inferno inte med att få det att verka intressant, det känns påtvingat och frustrerande.

Faktum är att spelet är så pass frustrerande att jag inte orkat spela genom det under de snart tre långa veckorna jag har haft det i min ägo. Det har varit så fruktansvärt omotiverade att jag har tvingat mig själv att ens bara skriva den slutgiltiga recensionen som ni i detta nu sitter och läser. Spelet är kort sagt inte mycket att ha, så vida du inte är ett riktigt inbitet Alone in the Dark-fan. Och med detta sagt så hoppas jag att jag i alla fall har räddat några från att begå det bittra misstag att lägga ut pengar på denna djävulsavkomma.

Written by: Sannie Jönsson