I Anarch Reigns är det närkamp som gäller. Detta i en postapokalyptisk värld Enligt Thomas är spelets största behållning flerspelsmöjligheterna.

Anarchy Reigns har sin grund i spel som Capcoms Final fight och Segas Streets of rage-serier. Det vill säga klassisk arkadaction där man sparkar, hoppar och slår sig igenom en outsinlig ström av skurkar. Det som Anarchy Reigns uppdaterar de ovan nämnda titlarna med är en till synes helt öppen värld och att allt numera är renderat i 3D. Lägg därtill att man petat in en uppsjö olika attackkombinationer och att en stor del av världen går att slå sönder, plocka upp och sedan använda som vapen.

Det låter som en kul spelidé, inte nyskapande på något vis men kanske lite retro-rolig. I själva verket är det under långa stunder ett sömnpiller för alla som inte är vansinnigt förälskade i slagsmålsgenren och det är förstås precis så det ska vara. Den här typen av spel har aldrig, och kommer aldrig, att vända sig till den stora massan. Det här är för de som ödslade många veckopengar i arkadhallarna när det begav sig. Eller om man är en yngre gamer; det här är för er som gillar slagsmålsspel och har riktigt mycket tålamod på lager.

Som enspelarspel är det på gränsen till ett fiasko men när man går ut på nätet och utmanar andra spelare når det i alla fall existensberättigande. Ja, det hade gjort det om det inte var för att du mer eller mindre måste stå ut med enspelarläget för att få spela flerspelarläget. Platinum games trodde nämligen att de gjorde något bra när de såg till att man måste låsa upp föremål i enspelarläget för att få använda dem i flerspelarläget. Låt mig säga det lite tydligare; du måste spela igenom den usla delen av spelet för att kunna njuta fullt ut av den hyfsade delen av spelet.

Espelarläget består av två kampanjer. Två repetitiva, långtråkiga kampanjer. Man kan inte heller dra igenom dem på ett snabbt och smidigt sätt. Istället måste man samla poäng genom att klara specifika utmaningar (spöa x skurkar på y tid, eskortera någon genom ett farligt område, eller spöa boss z) och lyckas man låses nya utmaningar upp. Lyckas man inte får man försöka igen. Att det sedan finns något slags narrativ utsmetat mellan dessa utmaningar tänker jag inte gå in på närmare. Det är fånigt, tunt och gör inte att man lockas spela vidare. Ganska uppenbart är det ett snabbt hopsnickrat narrativ för att introducera de 16 karaktärer som man kan använda i flerspelarläget.

Och då har vi landat vid det som kan betecknas som bra med spelet. Som jag nämnt har man 16 slagskämpar att välja på och förutom ganska traditionella spelsätt bjuds man här på varianter av ”Capture the flag” och ”Team deathmatch” samt den halvlyckade ”Deathball” som baseras på amerikansk fotboll. Inget av spelsätten sticker ut utan här gäller det att hitta sina favoriter. Det går relativt smärtfritt att komma igång och spela men det krävs att man lär sig sin karaktär ordentligt innan man kan göra någon ordentlig skada. Således får man väl säga att spelet har en hyfsat hög inlärningskurva. Så återigen är det här ett spel för folk med tålamod.

Anarkin i titeln kommer förmodligen främst ifrån den osäkerhet som råder vad det gäller oväntade inslag på banorna. Och det är inga små detaljer heller. Vi talar om lastbilar som kommer farande rakt igenom husväggar. Flygplanspiloter som får för sig att kamikaze-bomba banan. Hus som exploderar, broar som rasar och en hel del annan storslagen galenskap. Det är i och för sig inte riktigt det nästan totala kaos som man hittar i racingtiteln Motorstorm, men det är tillräckligt för att ge en viss känsla av kaos. Dessa inslag förhöjer förstås striderna, allra helst om man lyckas utnyttja det till sin fördel, men egentligen är det inte mycket mer än en gimmick.

Så vi tar det en gång till. Tålamod är nyckeln för att ta sig igenom de ganska lusiga kampanjlägena. Du måste inte spela igenom dem men det rekommenderas, tyvärr. Tränar du sedan lite kommer flerspelarläget att ge dig några unika upplevelser i slagsmålsgenren innan spelet förpassas till den dammigare delen av bokhyllan. För även om man släpper nya karaktärer och banor har jag svårt att se någon längre livslängd för Anarchy Reigns.

Written by: Mats Ernofsson