Hypen runt Assassin’s Creed III har varit stor och Ubisoft har marknadsfört spelet intensivt. Ola har svaret på om spelet håller.

Berättelsen om tidsresenären Desmond, som genom den mystiska maskinen “The Animus” upplever sina förfäders minnen, står i Assassin’s Creed III inför sin största utmaning någonsin. Tidigare har han inte riktigt vetat vad syftet med hans vedermödor är men den här gången är det inget mindre än jordens fortlevnad som står på spel. Efter att ha dansat omkring över heliga landets hustak till Rom och Konstantinopels gränder och torg är det nu dags att flytta fokus till revolutionens Amerika. Genom The Animus följer Desmond sin förfader Connor, en indianpojke, som driven av hämnd försöker stoppa Tempelherrarnas planer i Nya världen.

Med Assassin’s Creed III har utvecklarna höjt ribban ordentligt jämfört med tidigare spel. Marknadsföringen har varit intensiv, spelvärlden är större än någonsin och handlingen har blivit mer dramatisk. Dessutom har kontrollerna förenklats för att bli något mer lätthanterliga och flertalet småspel har lagts till för att göra upplevelsen ännu rikare. Förutom de två städerna Boston och New York, som känns precis lika levande som tidigare spels städer, har man dessutom stora områden vildmark att utforska. Mitt i denna obygd ligger Connors gods som man successivt utvecklar under spelets gång. Man rekryterar hantverkare och handelsmän, rustar upp sitt gamla hus och jagar pälsar som man säljer vidare till karavaner. Vildmarken levandegörs genom att man nu har möjlighet att klättra i träd på ett nästan alvlikt manér. Att smidigt hoppa från träd till träd är underbart om man får igång ett bra flyt och är en uppskattad omväxling från städernas hopp mellan hustak.

Striderna har förbättrats avsevärt den här gången. Man behöver inte längre låsa fast vid en särskild fiende utan man anfaller istället den man står vänd mot. Man kan kontra fiendernas attacker genom att trycka på B när en ikon dyker upp ovanför motståndaren huvud, en funktion som påminner om Batman: Arkham Asylum. Striderna är aldrig särskilt utmanande utan lyfter verkligen fram Connors överlägsenhet gentemot sina motståndare när det kommer till skicklighet med vapen.

Trots att spelet utan tvivel är det mest storslagna hittills har utvecklarna inte kommit till rätta med många av de problem som serien dragits med sedan starten 2007. Den största svagheten formulan har är uppdragens monotoni. Nästan alla uppdrag handlar om att ta sig från punkt A till punkt B med få saker att interagera med däremellan förutom vakter som man försöker undvika eller döda. Det finns ingen nyfikenhet från utvecklarnas sida, känns det som, att pröva på nya koncept inom ramen för huvuduppdragen utan man mals igenom samma sorts uppdrag om och om igen. De innovativa inslagen finns istället utanför huvudhandlingen i form av sidouppdrag där man agerar sjökapten (ett inslag som är riktigt imponerande) och viltjakten med pil och båge i skogen. Tack vare dessa förströelser upplevs Assassin’s Creed III inte fullt så repetitivt som sina föregångare men man önskar ändå att utvecklarna hade varit lite mer djärva med huvuduppdragen.

De utmaningar som spelet erbjuder kommer inte från att lista ut hur man ska klara av ett särskilt problem eller hur man ska besegra en svår fiende i strid. Istället är det största hindret i Assassin’s Creed III de sladdriga och oprecisa kontrollerna. Tanken är i grunden god. Utvecklarna vill att man som spelare ska känna sig som en grym parcour-akrobat utan att behöva öva svåra kontroller i timtal. Därför sköter spelet många svåra manövrar åt spelaren. Man behöver inte ha någon timing utan egentligen räcker det med att man håller inne R2-knappen på sin dosa och för styrspaken åt en viss riktning så tar man sig framåt. Problemet är bara det att spelet försöker så hårt med att förutspå ens rörelser att Connor allt för ofta hoppar åt ett helt annat håll än man tänkt sig, kastar sig av en avsats som man absolut inte vill ramla av eller dyker ned i flod som man helst hållit sig undan i från. Efter att ha fått ladda om ett uppdrag för femte gången på grund av de oförutsägbara och oprecisa kontrollerna är frustrationsnivån plågsamt hög och det är lätt att stänga av TV:n i ren ilska.

Är man ett fan av de tidigare spelen i serien finns det ingen anledning att bli besviken den här gången. Trots att Assassin’s Creed III har många skamfläckar har några av de dystraste föregångarna suddats ut. Det är svårt att förlåta de sladdriga kontrollerna och de monotona huvuduppdragen men helheten är trots det så mångsidig och mäktig att det är svårt att inte åtminstone få några timmars underhållning ur Assassin’s Creed III.

Written by: Ola Lundin