Avernum Trilogi består av del fyra till sex av spelen i Avernum-serien. Det är tre spel som visserligen är ålderstigna men som Thomas ändå gillar att spela.

Avernum är en spelserie som består av sju spel släppta mellan 2000 och 2009. De första spelen i serien är dock nyversioner av den tidigare rollspelsserien Exile från samma utvecklare, så därför kan man säga att serien funnits ända sedan 1995. Man får dock gå tillbaka ytterligare 5-10 år för att hitta någon slags storhetstid för den typ av rollspel som Avernum representerar. Det var länge sedan det engelska begreppet ”old school” kändes mer rätt än här.

Spelen binds ihop av den stora världen de utspelas i. På ytan finns det eviga imperiet, ett land med en härskare som saknar naturliga fiender och därför verkar ha funnits i evighet. Men under marknivån hittar man Avernum, en gammal fängelsekoloni vars tunnlar sträcker sig långt ned i underjorden. Avernum har genom åren blivit en självständig nation och det är där spelen utspelar sig. Spelets designer, Jeff Vogel, väver i varje spel ett antal fina intriger som inte bara ger intressanta uppdrag utan också utvecklar spelvärlden Avernum.

Som i de flesta rollspel är strider flitigt förekommande. I Avernum-spelen är de enkla turbaserade affärer. Välj vad karaktären ska göra (vanligtvis anfalla, använda magi eller använda en sak) och klicka sedan på vem hen ska göra det på. Dessutom går striderna föredömligt fort. En tuff bossfajt tar kanske några minuter i anspråk medan en dussin-fiende går på ett tiotal sekunder. När tillräckligt med erfarenhet uppnåtts får man poäng att distribuera på olika färdigheter och egenskaper hos karaktärerna. Det finns således ingenting revolutionerande i speldesignen men allt känns slipat, polerat och smidigt.

Även om grafiken blir bättre för varje spel, det är ju trots allt fyra år mellan del fyra och del sex, så skiljer de sig inte så mycket åt. Den grafiska stilen är densamma i alla spel och det man får i de senare delarna är en högre upplösning och fler animationer. Visuellt är det alltså adekvat men knappast mer. Istället ligger spelets starka sidor i handlingen och den stora spelvärlden.

För många kan därför Avernum-spelen upplevas som ålderdomliga, oengagerande och trista. Dock finns det fortfarande en liten grupp spelare därute som inte har något emot att byta talad dialog mot text med målande beskrivningar och ett speltempo som tar en framåt i maklig takt. Att spela Avernum-spelen kan nästan beskrivas som ett andningshål i dagens spelvärld med färggranna specialeffekter och svindlande hastigheter. Jag tillhör definitivt den lilla gruppen spelare. Frågan är, gör du det?

Written by: Mats Ernofsson