Groteskt, smaklöst, vulgärt och alldeles, alldeles underbart. Bayonetta är verkligen ett destillat av japansk underhållning. Det innehåller vansinnig och färgsprakande estetik, övervåld, erotik och en hisnande storyline.

Beat-’em-up-genren har fått ett rejält uppsving de senaste åren med titlar såsom God of War, Devil May Cry och på sistone Batman: Arkham Asylum och Darksiders. Spelen har med sin höga kvalitet och förmåga att få adrenalinet att pumpa i spelarna vunnit en stor mängd fans. I och med Bayonetta skulle jag dock vilja påstå att genren funnit sin drottning.

Spelet utspelar sig i en sorts karikatyr på vår egen värld. Här finns två rivaliserande ordnar av magiutövare, The Umbran Witches och The Lumen Sages. I centrum för handlingen står häxan Bayonetta som på grund av en gammal oförrätt blivit dömd till att ligga fängslad i botten av en sjö. Hon blir dock av misstag räddad och vaknar upp med stora minnesluckor.

Jag hade inga förväntningar på storyn, särskilt med tanke på att mannen bakom spelet är skaparen av Devil May Cry-serien som på den punkten lämnar mycket mer att önska. Dock blir man snabbt meddragen i Bayonettas öde, mycket tack vare att spelet kryllar av välgjorda mellansekvenser som gör att det nästan känns som man kollar på en film samtidigt som man spelar. Även om storyn och spelvärlden är riktigt bisarr så blir man ändå engagerad av estetiken och kontrasterna mellan det övernaturliga och mundana. Framför allt är det dock spelets huvudperson som är mest intressant. Med odödlig självsäkerhet, en pistol i varje hand och på varje häl, sekreterarglasögon och en åtsittande dräkt som är gjord av hennes eget hår kan man inte göra annat än att tappa hakan när hon gång på gång levererar störtsköna repliker eller minns någon ny pusselbit från sitt förflutna.

Bayonetta gör ingenting nytt som andra spel saknar men det är sättet som det är utformat på som gör att resultatet är så briljant. Det viktigaste i ett beat-’em-up-spel är att spelkontrollen känns helgjuten. Man vill bli utmanad att lära sig avancerade kombinationer samtidigt som det inte ska vara för svårt utföra spektakulära och snygga attacker. Rörelseschemat i Bayonetta är verkligen enormt och även om de enklare attackerna både är häftiga och destruktiva så är de svårare på gränsen till bisarra i sin utformning, och sanslöst tillfredsställande att lyckas med.

Det som jag tror gör striderna i Bayonetta särskilt underhållande är dels hennes vapen, hon dansar breakdance och skjuter samtidigt, sträcker ut foten i en taekwondospark som avslutas i en dånande pistolsalva eller ställer sig i klassiska gun-katas som känns igen från filmen ”Equilibrium”. Den andra komponenten som gör striderna så bra är att det nästan finns ett oändligt antal rörelser att utföra, nästan lika många som i ett modernt fightingspel där fler och fler attacker låses upp ju längre man kommer i handlingen.

Något som brukar vara ganska centralt i den här typen av spel är storslagna strider mot bossar. I Bayonetta har man lagt ett lite annorlunda perspektiv på detta. I takt med att svårighetsgraden höjs under spelet så återkommer många gamla bossar som vanliga fiender och då ofta i grupper. Skrämselfaktorn blir alltså väldigt hög och den adrenalinchock man får när man upptäcker att en gammal boss är tillbaka fast tillsammans med sina kusiner kan vara riktigt överväldigande.

Jag kan rekommendera Bayonetta till alla som älskar action. Man måste ta vissa aspekter av spelet med en nypa salt, såsom det ofta bisarra musikvalet och huvudpersonens ofta smaklösa porrighet, men utöver det är det omöjligt att inte charmas av farten och djupet i Bayonetta. 2010 kunde inte fått en bättre start.

Written by: Ola Lundin