Linda älskar Final Fantasy IX. Nu har hon spelat ett spel som hon tycker liknar detta rollspel. Föll det henne i smaken?

Bravely Second: End Layer är ett RPG-spel (role playing game, rollspel) till Nintendos 3DS. Spelet är en uppföljare till Bravely Default och är utvecklat av Silicon Studio och publicerat av Square Enix. Spelet släpptes i april 2015 i Japan, februari 2016 i Europa och i april 2016 i Nordamerika.

Bravely Second: End Layer är en fortsättning på Bravely Default och äger tidsmässigt rum ca 2,5 år efter att Bravely Default slutade. Spelet startar i ett fredsavtal ska skrivas under mellan de forna fienderna men att en grupp individer hindrar detta genom att kidnappa och döda deltagarna i fredsavtalet. Detta leder efter lite om och men till att kriget blossar upp igen men att den ”goda” sidan blir förlorarna. Mycket av historien hänvisar tillbaka till det första spelet men jag upplever inte detta som något problem. Jag har själv inte spelat det första spelet, men hängde ändå med i historien utan några större svårigheter.

Generellt tyckte jag att historien är intressant och jag upptäckte till och med att jag mot mina vanliga rutiner lyssnade på dialogerna. Även om röstspelarna kanske inte alltid är de bästa så har jag hört värre. Historien i sig själv är inte på något sätt nydanande men jag gillar den ändå. Eller kanske på grund av det. För mig känns hela spelet som en flört med mitt favoritspel (som ni har hört många gånger nu) Final Fantasy IX. Bravely Second: End Layer generellt känns nämligen väldigt lik Final Fantasy IX. Både när det gäller striderna, men också grafiken och designen av spelet. Det är bara en sak som jag stör mig på gällande designen av karaktärerna. Barnen och ungdomarna är ritade som i en barnslig mangastil som jag verkligen gillar. Den är passande rörande miljö, historia och röster. Däremot känns de vuxna i vissa fall snarare inklippta från ett helt annat spel. Det gäller inte alla vuxna men några. Som till exempel Nobutsuna Kamiizumi – desginen av honom är raka motsatsen till ungdomarnas. Den är mer vuxen och traditionell (med risk att säga något fel, men diskuterar enbart min tolkning av honom). Detta blev ett störmoment för mig och ledde ofta till att jag hade lite svårt att knyta an till de karaktärer som var så annorlunda desginade. Miljöerna älskade jag med. Både när man spelar i den öppna världen men också i städerna. Jag gillar varje stad följer ett tema. Något som åter igen påminner mig om Final Fantasy IX.

Gameplayet då? Jag gillar det. Det var lätt att lära sig och för den late som jag fanns det många genvägar att ta gällande val av kläder och vapen. Jag som spelare brukar inte orka lägga ner tid på det. Utan vill bara att det ska gå snabbt och lätt. Men samtidigt finns det stora möjligheter för den som gillar att gräva ner sig i statistik och förbättringsområden. Jag gillar med att de har gjorda vissa av dessa saker till minispel. Ska man förbättra vissa poäng hos sig själv så får man göra det genom ett minispel på månen som följer med den ena karaktärerna. Man kan även bygga leksaker som man säljer och som man får belöningar för.

Det enda som jag inte riktigt uppskattar är fördelar i spelet kan köpas med hjälp av verkliga pengar. Men samtidigt, med handen på hjärtat, så upplever jag inte det som ett stort hinder. Men som principsak är det tråkigt. Men jag antar att det är något som man måste vänja sig vid med tanke på hur spelvärlden har utvecklas sig de senaste åren.

En sak som jag upplever att spelet lyckas med är deras tutorial. Man går genom allt väldigt noggrant och man blir ofta påmind om att de finns där genom menyn. Detta är ett led i att menyn är väldigt interaktiv. Spelet tvingar en ofta att besöka den. Detta kan ju upplevas som något ont men jag tror att i början och som en ny spelare så är det rätt skönt att få det stödet. Detta kanske beror på med vilken nivån som man spelar på och det går att trixa med under inställningarna.

En annan sak som jag vill ge beröm för är vännersystemet. Jag tycker att ofta så känner det meningslöst att ha vänner för en singelplayer-person. Men här känner jag att det var positivt även för mig som inte spelar multiplayer att ha vänner. Desto fler vänner desto fler fördelar fick man i minispelen. Samtidigt som man inte riktigt begränsas av det i striderna då systemet kan bjuda in okända i spel. Inte som karaktärer men ungefär som något som ger en extra kraft. Något som var väldigt hjälpsamt under striderna.

Som ni märker så föll detta spel mig verkligen i smaken. Jag kan inte komma ihåg senast jag var lika fast i ett rollspel. Eller jo, senaste gången var Skyrim och de är inte direkt lika. Men jag gillade verkligen Bravely Second: End Layer. Jag gillar det så mycket att det rycker i min ha-tarm efter att köpa specialutgåvan av spelet. Jag kan verkligen rekommendera alla att spela spelet och jag ser själv framemot många fler timmar med spelet!

Written by: Linda Brorsson