Den av många efterlängtade uppföljaren till Call of Duty: Black Ops är här. Handlingen har flyttats till det futuristiska 2025 med bland annat gigantiska krigsrobotar.

Call of Duty har vid det här laget blivit en årlig tradition. Utvecklarna Infinity Ward och Treyarch turas om att varje höst släppa ett nytt alster som får varumärket att svälla mer och mer. I de senaste titlarna som kommit ut har utvecklarna varit lite väl snåla med nyheter. Det har känts som att man fått förra årets spel med ett mindre ansiktslyft och en ny kampanj. Som tur är har det visat sig att Black Ops 2 är något helt annorlunda. Snarare än att kännas som en expansion är Black Ops 2 fylld med så många nya grepp och fräscha idéer att man utan tvekan kan kalla det för en uppföljare.

För första gången i seriens historia utspelar sig handlingen i framtiden. Året är 2025 och USA befinner sig i Kalla kriget 2.0 mot den nyfödda supermakten Kina. Spelaren får följa soldaten David Mason i hans jakt på den psykopatiske skurken Raul Menendez parallellt med Davids far, tillika protagonisten från första Black Ops-spelet, Alex jakt på samme skurk under 70- och 80-talen. Även om spelaren kontrollerar far och son Mason är det Menendez som är Black Ops 2:s egentlige huvudperson vars liv visar sig vara en både gripande och spännande. Handlingen har skrivits av David S Goyer som, i samarbete med andra manusförfattare, arbetat med bland annat Dark City och den senaste Batman-triologin.

Den mest påtagliga nyheten i Black Ops 2, förutom det faktum att dess handling faktiskt är värd att följa, är framtids-settingen. 2010-talets vapen har ersatts med futuristiska dödsintrument, spelaren får kontrollera tungt bestyckade krigsrobotar och använda sig av vapentillbehör som tillåter en att blixtsnabbt upptäcka dolda fiender. Samtidigt gör handlingens pendlande mellan framtid och dåtid att man aldrig blir mätt på high-techutrustning utan istället kommer de som en välkommen lättnad efter att man kämpat 80-talets föråldrade beväpning.

En annan stor nyhet är att handlingen förändras beroende på spelarens agerande. För första gången i ett Call of Duty-spel ställs spelaren inför moraliska dilemman som får reella konsekvenser för hur berättelsen fortlöper. Dessutom är vissa uppdrag så kallade “Strike Force missions” där man tar kommandot över ett helt slagfält ur fågelperspektiv och hoppar in i kulregnet när man känner för det eller om, den stundtals småkorkade AI:n, behöver barnpassning. I dessa uppdrag har man bara en chans, dör man går det inte att ladda om, och beroende på om man klarar sig eller ej förändras kampanjen på sätt olika sätt. Även om spelmekaniken i dessa uppdrag kanske inte är på topp är sättet som de formar berättelsen desto mer intressant. Då tidigare spel i serien haft handlingar som både varit diffusa och klichéfyllda injicerar Black Ops 2 precis den ingrediens som får en att inte helt tappa hoppet om utvecklarnas narrativa ambitioner. Visst, handlingen är långt ifrån ett Augustpris, men det är ett långt kliv från tidigare titlars halvhjärtade försök.

Kampanjläget är emellertid troligtvis inte det som lockar spelare mest till att spela Call of Duty-spelen, utan befinner sig kanske snarare på en ringa tredjeplats med multiplayerläget på toppen av prispallen och zombieläget i mitten. Båda dessa spellägen har fått sig en omdaning som gör att det känns nytt och roligt att återvända till dem. Zombies introducerar två nya lägen, i det ena reser man genom ett apokalyptiskt landskap från bana till bana i en nedgången skolbuss och i det andra läget tävlar man online mot ett annat lag i vem som kan hålla ut längst. Det förstnämnda läget skänker något mer substans till den välbeprövade formulan men revolutionerar den inte på något sätt. Det sistnämnda är ett magplask till besvikelse. Det känns poänglöst att ha ytterligare ett lag springandes omkring på banan, särskilt eftersom man inte kan interagera med dem på ett betydelsefullt sätt. Att introducera ett fiendelag i zombieläget är en briljant idé men sättet det är utfört på i Black Ops 2 kommer troligtvis resultera i att få kommer spela det.

Multiplayerläget är spelmekaniskt detsamma som vi vant oss vid i tidigare titlar. Det är onödigt att laga något som inte är trasigt, så istället finner vi de största nyheterna ”under motorhuven”. Till exempel väljer man inte längre ett huvudvapen och ett sidovapen när man ger sig in i en match utan istället har man tio poäng att spendera på precis vad man vill. Känner man inte för att gå omkring med en hel klase småvapen så går det precis lika bra att välja ut ett ensamt vapen som man utrustar med alla tänkbara uppgraderingar. För poängen kan man även köpa uppgraderingar, ”perks”, som förbättrar en på olika sätt under striden. Valmöjligheterna är stora och nyheten gör helt klart multiplayerläget smidigare och mer underhållande.

Innan Black Ops 2 släpptes var jag orolig att det skulle kännas som samma gamla, utledsnade och idisslade formula, serverad på en nytvättad tallrik. Det visade sig att mina farhågor inte kom att uppfyllas. Black Ops 2 lutar sig givetvis stadigt mot sina föregångare men utvecklarna har samtidigt vågat vara kreativa nog att slänga in en rejäl dos innovationer i receptet. Visst, alla grytbitar kanske inte är helt genomstekta men allt sammantaget åstadkommer ändå Black Ops 2 precis det lyft som behövs för att bära serien vidare in i framtiden.

Written by: Ola Lundin