Även om enspelarkampanjen i Black Ops är underhållande så ligger spelets styrka i flerspelarläget. Detta enligt Ola.

Man ska inte laga något som inte är trasigt finns det ett talesätt som lyder och detta verkar utvecklarna till Call of Duty-serien följa slaviskt. Ända sedan Modern Warfare slog igenom med buller och bong har spelen följt exakt samma formula och skiljts sig mycket lite från sina föregångare. Black Ops är inte något undantag för den trenden. Man känner omedelbart igen sig när man startar spelet. Allt som vi kommit att förvänta oss av Call of Duty-serien finns här: granater störtar ned runt omkring en, arga ryssar konspirerar för att störta den civiliserade världen i kaos, vågor av fiender väller mot en och man tvingas ständigt rycka framåt för att inte bli överväldigad. Den grafiska stilen är densamma och spelkontrollen har inte förändrats det minsta. På sätt och vis känns det som att alla spel i serien sedan Modern Warfare är en rad expansioner eftersom de enda egentliga nyheterna är banorna och några finesser i multi-playerläget.

Därmed inte sagt att Black Ops inte är ett bra spel. Det är oerhört underhållande och multi-playerläget är lika beroendeframkallande som vanligt med sin xp-jakt och konstanta nya tillskott till arsenalen. Att dra ihop sina kompisar och spela split-screen i soffan är precis lika roligt som det var när Modern Warfare kom ut och det oerhört populära zombie-slaktläget som introducerades i World in Flames finns fortfarande kvar.

Storyn i Black Ops utspelar sig på 60-talet och man får delta i alla de kriser som skedde under denna tumulta fas av kalla kriget. Spelet tar avstamp i ett lönnmordsförsök på Fidel Castro under invasionen av grisbukten och sedan följer en resa runt om i världen från Vietnam till den ryska ödemarken. Även om handlingen är lika luddig som vanligt och jag tror inte att någon kan följa med till hundra procent. Dock lyckas utvecklarna verkligen fånga tidseran på ett sätt som gör en imponerad. Man får åka limousin med bistra CIA-agenter och träffa Kennedy, lyssna på CCRs klassiker ”Fortunate Son” när man kommer till Vietnam och kämpa sig genom Laos djungel.

Bland de finesser som tillkommit i multiplayerläget är Theatre Mode ett av de intressantaste. Spelare kan nu redigera och ladda upp matcher de deltagit och visa för sina vänner. Något som nog kommer att tilltala många som har vänner utan en Xbox 360 eller PS3 är möjligheten att spela online split-screen, så nu kan man skapa riktigt dödliga tag-teams i soffan. Wager matches är ett helt nytt läge som kommer skapa lika mycket nöje som frustration. Här kan man satsa sin CoD-valuta i matcher med speciella villkor såsom Sticks and Stones där man endast har tillgång till kniv, armborst och tomahawk och Gun Match där man där endast pistoler är tillåtna.

Call of Duty: Black Ops är definitivt inte riktat till de som bara vill spela offline. Enspelarkampanjen är underhållande men har en väldigt luddig handlig som tar slut alldeles för fort. Styrkan ligger i flerspelarläget som med sina nya finesser och spellägen levererar tillräckligt mycket nyheter för att rättfärdiga ett köp av den inbitne veteranen. Har man dock tröttnat totalt på Modern Warfare 2 kommer man troligen inte få tillbaka sin gnista i Black Ops.

Written by: Ola Lundin