Crash Bandicoot: N-sane Trilogy

Om du inte vill dö, spela då inte något av de tre första spelen i Crash Bandicoot-serien.

”Huggormars avföda”, ”anfäkta och anamma”, ”potatisgrisar”, ”åsneskallar”, ”vrålapor”, ”sumpråtta”. Ja så skulle kapten Haddock (från Tintin) säkert uttryckt sig om han spelat Crash Bandocoot N-sane Trilogy. Få uttrycker sina svordomar på samma sätt som han. Fast i ärlighetens namn är mina (och även min mans) svordomar tusenfalt gånger grövre när vi spelar och dör. Och dör. Och dör. Och dör. Ja du fattar säkert.

Alla plattformsälskare av rang känner till Crash Bandicoot-serien. De tre första spelen, och då främst det första, tillhör de mest kända plattformsspelen genom tiderna och Crash Bandicoot tävlar, enligt många, i popularitet med Super Mario och Sonic. Dessa spel gavs ut exklusivt till Playstation och följdes av en rad spel inom olika genrer. Inga av dessa kom dock upp i originalspelets nivå.

Crash Bandicoot-spelen är till ytan extremt rara och barnvänliga spel. Här finns gulliga djur som emellertid inte är lika gulligt inställda mot dig. Jag kan ta sköldpaddor som exempel. De är sådär gulliga som sköldpaddor alltid är. Fast under ytan vill de inte dig väl, speciellt inte när de beväpnar sig med sågklingor på skalet. Fast, även det är gulligt på sitt vis. Crash Bandicoot: N-sane Trilogy blir aldrig läskigt och skrämmande eller våldsamt. Däremot kan det bli i svåraste laget.

Därför är det bäst för barn och för dig om du är nybörjare inom plattformsgenren att börja med det tredje spelet – Warped. Varför? Jo, ettan är mycket svårt, tvåan lättare och trean lättast. Att spela igenom ettan kan antingen betecknas som en dröm eller en mardröm. Vissa (läs många, många) passager i spelet är mycket utmanande med riktigt vältajmat precisionshoppande. De andra två spelen är betydligt mänskligare.

Naughty Dog har som tur är hjälpt oss lite så att spelet inte blir omöjligt. Det är exempelvis tätt mellan kontrollpunkterna och man kan hitta nya liv här och där. Det finns även små, korta bonusbanor där man får nya liv. Dessutom är det inte kört om man får game over. Man får då börja om från början av banan.

Crash Bandicoot är över 20 år gammalt. Spelstandarden på den tiden var en annan än i dag. Exempelvis var precisionen i kontrollen inte den bästa i originalspelen. Lugn tänker du säkert. Det har Naughty Dog fixat i remaken. Nej, där har du fel. Naughty Dog har visserligen fixat till en tjusig grafik som Sony bara kunde drömma om när de byggde Playstation, men på många fronter är man trogen originalen. En sådan del är kontrollen. Jag vet inte hur många gånger jag trott att jag enkelt skulle landa på en plattform bara för att upptäcka att så inte var fallet.

En annan detalj som man behållit, och som inte är 2017, är kameran. Den är fast och ställer ibland till spratt. Det kan exempelvis vara att man inte har en chans att se att det finns en lavapöl två meter framför Crash.

Nu är dessa två detaljer säkerligen ett aktivt val från Naughty Dog för att ge oss en så lik spelkänsla som möjligt jämfört med originalspelen. Jag tycker att det är bra att man gjort så. Det ger charm åt Crash Bandicoot: N-sane Trilogy och gör definitivt att spelen inte känns som dagens dussinspel.

Crash Bandicoot-spelen sitter som fastgjutna i plattformsgenren. Spelen har dock inte enbart en typ av plattformshoppande. Det sidscrollande hoppandet finns där, men också andra bantyper där man rör sig på djupet. Det kan exempelvis vara när Crash jagas av en dinosaurie. Då gör man bäst i att skynda sig samtidigt som man undviker lava och andra hinder.

En nyhet i Crash Bandicoot: N-sane Trilogy är att man kan spela som Crashs lillasyster Coco på alla banor, inte bara några få som i originalen. Det är en välkommet och omväxlande tillskott. Coco har annat rörelsemönster än Crash, men ger i princip identisk spelkänsla.

En annan nyhet är att det finns tidsutmaningar på samtliga banor. Tidigare fanns det bara i det tredje spelet. Är du på jakt efter rekordtider så kan dessa utmaningar förlänga spelens livstid betydligt.

Crash Bandicoot: N-sane Trilogy är tre färgglada, härliga plattformsspel med enorm nostalgifaktor. Naughty Dog har samtidigt som de förbättrat bland annat utseendet varit varsamma. Här finns härliga animationer, där min mans favorit är när Crash blir tillplattad och vandrar runt som om han vore skor med ögon. I ettan gör du definitivt bäst i att hitta samtliga lådor. Annars blir det inte kul för Crash. Han får nämligen de lådor du inte hittat i skallen, en efter en. Det finns överlag mycket sådan humor som jag precis nämnt. Ett annat exempel på att Naugty Dog varit varsamma är musiken och ljudeffekterna. De har visserligen restaurerats men både musik och ljudeffekter känns trots det som direkt hämtade från originalspelen.

Min man och jag har ”uppfunnit” ett multiplayerläge i Crash Bandicoot: N-sane Trilogy. Det finns egentligen inget sådant, men en av oss spelar tills denne dör och sedan får nästa ta över en stund. Om jag ska erkänna så är det mycket svårt att lämna ifrån sig handkontrollen. Att turas om att spela är ett mycket bra sätt att umgås på så länge man inte slåss om handkontrollen.

Oavsett om du spelat originalspelen eller inte så är Crash Bandicoot: N-sane Trilogy ett måste för dig som gillar plattformsspel. Samlingen innehåller tre klassiska och riktigt bra spel med ettan som kronan på verket. Jag är imponerad över hur Naughty Dog lyckats bevara spelens grundsjäl på ett synnerligen bra sätt trots renoveringen.