Defiance är unikt på ett sätt – spelet är en länk mellan en tv-serie och spelandets värld. Låt dig sugas in i Defiance värld tillsammans med tusentals andra spelare.

Efter att ha läst en del om det beryktade ”transmediaexperimentet”, Defiance, och på ett ungefär förstått vad det handlar om, blev jag väldigt sugen på att ge det hela ett försök. För det låter trotsallt rätt så intressant med ett spel som står sida vid sida med en tv-serie, där tv:n levererar tv-underhållning och konsolen levererar interaktiv underhållning, allt i en fin symbios. Sedan blir suget automatiskt lite större när man har ett genuint intresse för sci-fi och rollspel.

Det Defiance försöker göra är helt enkelt att sammanfoga tv-serier och tv-spel på ett sätt som tidigare inte gjorts. Tanken är att det som händer i tv-serien på ett eller annat vis ska gå att interagera med i tv-spelet. Spelet hamnar under kategorin MMORPG (massively multiplayer online role-playing game), vilket i sin tur talar om att man alltid är online när man spelar. Med andra ord behöver alla som spelar spelet en uppkoppling till någon form av nätverk, som i sin tur gör att utvecklarna kan leverera de förändringar som görs i tv-serien även i tv-spelet.

Det hela låter enkelt nog för att kunna genomföras, men Defiance finns tillgängligt på både PC, Xbox 360 och PS3, och även om man tycker att det inte borde innebära några större problem så är det något som ställt till det för utvecklarna. Framförallt i form av låg bilduppdateringsfrekvens och långa laddningstider, men även i form av grafikbuggar och krascher av alla olika slag.

Det första jag möts av är nämligen en extremt lååång laddningstid och totalt tre uppdateringar på omkring en halvtimme vardera. Detta var förstås inget jag uppskattade, men något jag kunde förstå och som jag ändå antog skulle förbättra spelets prestation. Dessvärre märkte jag redan under introt att bilduppdateringen skulle bli ett problem i längden och fick lära mig att skådespelarna faktiskt kunde prestera sämre i spelet än vad de gjorde i tv-serien.

Hela äventyret utspelar sig på ett postapokalyptiskt jorden, där ett krig mellan människor och votans (utomjordingar) tidigare brutit ut. Utomjordingarna var utan hem och behövde hjälp och tvingade sig mer eller mindre in på planeten jorden – så var kriget igång. I serien kretsar handlingen kring en voltantjej och en äldre man som försöker leva sitt liv på den numera misshandlade planeten jorden. Storyn är helt klart intressant, men extremt dåligt utförd. I spelet spelar man dock inte som seriens huvudkaraktärer utan som en ark-hunter som är anställd för att leta gods från kraschade rymdskepp åt sin ”uppdragsgivare”.

Det var ingen bra start på Defiance långa äventyr för min del, men jag var ändå tillräckligt inställd på att det skulle finnas något att tycka om för en sci-fi-fantast som mig själv. Jag tvingade mig att vänja mig vid den fruktansvärt låga bilduppdateringen (max 25 frames) och gav mig tusan på att lära mig hur levlandet och skillträdet fungerar. Det jag fick lära mig var att man i Defiance inte har några klasser eller ett levlande som automatiskt ökar dina stats, man bygger istället sin karaktär utefter hur man spelar.

Spelet fungerar som vilken tredjepersonsskjutare som helst både när det kommer till kontroll och kamera, men i början av spelet får man ett val mellan fyra olika ”EGO-boosts” (skills) som antingen gör dig osynlig, ger dig extra skada under begränsad tid, skickar ut en decoy eller gör det möjligt att rusha fienden. Alla dessa egenskaper tar upp en egen hörna av skillträdet med tillhörande perks liggande omkring dem. Man väljer själv vad för skill man vill börja med och om man vill uppgradera bara den skillen med kringliggande perks, eller om man vill öppna upp fler utav de fyra orginalskillsen genom att öppna upp perks som leder till de fyra begynnande skillsen (EGO-boostsen). Valmöjligheterna är många och faktiskt intressanta, det finns något för alla.

Variation är ett faktum, även när det kommer till vapen och vapentyper, det finns allt från krypskyttegevär till vanliga pistoler. Det finns olika effekter på skotten, allt från radioaktiva skott till elektriska skott (som i Borderlands). Det gäller helt enkelt bara att forma sin karaktär efter det man själv känner passar sin egen spelstil, om man inte vill låsa upp varenda perk förstås, för det går det också. Det jag däremot skulle vilja klaga på är att man inte får en direkt känsla av att växa sig starkare med denna typ av karaktärsuppbyggnad, statsen ökar bara med hjälp av vapen och perks, inte genom vanligt levlande.

Defiance är trotsallt ett MMORPG, vilket mer eller mindre är en direkt översättning till stor yta och mycket att utforska. Som tur väl är har man redan från början tillgång till ett fordon (en fyrhjuling), som man har med sig vart man än går. Det låter kanske lite konstigt, men detta är en av de prylar jag uppskattat mest i spelet. Inte bara att kunna ta sig via fyrhjulingen till alla ställen, men att kunna hoppa omkring med sin fyrhjuling som i vilket ATV untamed spel som helst. Nu är ju visserligen fysiken inte alls lika verklighetstrogen, men ändå.

Detta leder mig dock in på nästa stora problem, för det finns faktiskt inte så mycket att just uppskatta i Defiance. Det ser fruktansvärt grått och trist ut på många ställen och tilltalar inte alls på den grafiska biten. Vissa miljöer kan se intressanta ut, men den känslan som oftast förmedlas är bara mellanmjölk. Det är mycket som känns mediokert och intetsägande, speciellt när det kommer till variation på uppdrag och sätt att jobba ihop pengar på. Det enda vettiga sättet att skaffa pengar på är att gå till de så kallade ark-falls som sker slumpmässigt över hela Defiance värld. Dessa ark-falls är enkelt formulerat bara bråte från rymden som faller genom atmosfären och som i sin tur lämnar en del värdefullt material efter sig. Under ett ark-fall ska man försvara sig mot inkommande fiender och i en del fall stora bossar, när man försvarat sig kan man plocka upp det värdefulla materialet som finns kvar från krashen.

Alla spelar online, och detta innebär givetvis att det är en hel del människor som vill delta i dessa ark-falls. Det kan bli en aning rörigt och det kan kännas rätt meningslöst att engagera sig bland alla de människor som deltar. Mest för att din insats inte gör någon större skillnad. Alla ark-falls går till på samma vis och blir i längden väldigt tjatiga, precis som alla andra sidouppdrag och även en hel del av huvuduppdragen.

Det enda som gör Defiance kul är vapen-valmöjligheterna, fordonen och att man har möjlighet att spela med så många människor. Man tänker inte på hur enformiga uppdragen är när man är flera. Och om man inte känner för att spela kampanjen så finns det många sidouppdrag att välja mellan och dessutom speciella co-op-missions eller team-deathmatches att delta i. Men det kanske mest intressanta multiplayerläget är Shadow War, som funkar som en riktigt stor PvP-match med upp emot 128 spelare åt gången, där man ska ta över olika kontrollpunkter.

Inte heller fusionen mellan tv-spel och tv-serie är mycket att hänga i granen. De speciella uppdrag som ska binda samman serien och spelet är exklusiva för den vecka avsnittet sänds på tv och ska ge spelaren en chans att interagera med det som hänt i tv-serien. Tyvärr har jag hittills bara fått tända ett par minnesljus för de döda och leta reda på några extra prylar.

I slutändan är Defiance inte mer än ett tappert försök på att sammanfoga tv-serier och tv-spel. Buggarna är många, laddningstiderna är långa och alla uppdrag väldigt enformiga. Det som sticker ut och engagerar mig är valmöjligheterna i skillträdet, alla vapen och lyxen av att alltid ha ett fordon till hands. Jag har dock hört att PC-versionen ska vara stabilare och inte fullt så buggig, i övrigt så kan jag inte säga att jag har jättekul med Defiance, men att jag tycker det är godkänt som ett spel.

Written by: Sannie Jönsson