Nu ges Demon’s Souls ut på nytt. Denna gång som en nedladdning. Spelet är precis lika svårt som tidigare och kräver därför en hel del av dig som spelar.

Demon’s Souls var efter sin release 2010 ett ganska omtalat spel, och det framförallt på grund av sin höga svårighetsgrad. Nu såhär ca två år senare har Demon’s Souls uppföljare, Dark Souls, funnits ute i lite mer än ett år och Demon’s Souls har för många fallit i glömska. Detta råder Namco Bandai bot på genom att ge ut en nedladdningsbar version via PSN-Store för ett betydligt lägre pris än tidigare (200 kr i dagsläget).

Tackvare denna ”re-release” har jag fått möjlighet att testa ett av 2010:s mest omtalade spel, och mitt första intryck är nog precis som förväntat. Trots alla förvarningar från både spelsidor och vänner kunde jag nog aldrig förvänta mig denna nivå av svårighet, men gud vad detta spel kräver mycket av spelaren. Och för att vara så tydlig som möjligt så vill jag poängtera att det inte nödvändigtvis behöver vara svåra fiender jag talar om, utan snarare om en svårighet i att veta vart du ska och när du ska. För att citera en mängd olika spelsidor så skulle man kunna uttrycka det som att det, ”inte finns någon som håller dig i handen, eller som talar om för dig vart du ska eller ska göra.”

Trots den höga svårighetsgraden så känner jag i många anseenden att spelet inte på något vis försöker dra spelaren till sig. Det finns ingen intresseväckande story eller, som jag i stycket ovan ville mena, någon form av riktlinje. Detta i kombination med ett väldigt grått och trist yttre får nog många spelare att vända redan efter första banan. Det jag dock uppskattar är den enhetlighet som både grafik, ljud och design förmedlar. Världarna och karaktärerna ser på det grafiska väldigt hårda och härjade ut, och designen på de mängder av fiender man möter lämnar ett intryck. Musiken följer även den samma riktlinje och passar allt som oftast in, men är i många fall väldigt sparsam och består i en del fall endast av ensliga skrik och slumpmässigt kraxande.

Det som gör att spelet i längden håller ihop är kontrollschemat, det är precist och responsivt, och kräver inte många timmar för att förstå sig på. Det är inte prefekt utfört, men man vet när man själv gör fel, och kan därför inte skylla på kontrollen.

Känslan av det man kallar för ”character-progresssion” är befintlig, men i en del fall knappt märkbar. Det känns oftast väldigt långsamt och intetsägande att spela Demon’s Souls. Det finns många långsiktiga mål man kan välja att rikta in sig på, men inte många kortsiktiga som man i en enda runda klarar av att färda. Detta resulterar i att man inte orkar sitta några längre perioder, utan istället plockar upp det lite då och då.

Om man inte känner för att plocka upp spelet själv så kan man alltid spela i co-op-läge online med en vän. Och det kan nog bidra till den motivation som krävs för att nå max level på 712. Hur många timmar det tar att nå dit vill jag inte ens tänka på.

Med en prislapp på 200 kr och möjlighet till väldigt många timmars singleplayer samt multiplayer, skulle jag vilja säga att Demon’s Souls är värt ett köp. Det har sina brister, men erbjuder och andra sidan en rätt så annorlunda upplevelse att dela med eller utan vänner.

Written by: Mats Ernofsson