Det extremt populära datorspelet Diablo II får nu en uppföljare. Kommer trean att ta spelvärlden med samma storm som föregångarna gjorde? Ola har svaret.

Mörkret har återvänt till världen Sanctuary. Även om det aldrig varit en särskilt trevlig plats att bebo har det nu, tjugo år efter händelserna i Diablo II, återigen börjat luta åt en kurs, käpprätt åt helvete. Allt börjar med en stjärna som faller från himlen och dundrar ned genom taket på staden Tristrams katedral. Äventyrare dras till det märkliga stjärnfallet och på sin färd ned i katedralens sköte finner berättelsens hjälte den åldrige och bortom all rimlighet lärde Deckard Cain. Beväpnad med sina egna stridskonster och Cains visdom påbörjas en resa som visar sig vara tio turer värre än vad hjältarna från Diablo I och II fick utstå.

Att leva upp till de enorma förväntningar som dataspelsvärlden haft på Diablo III måste ha känts som en diger uppgift för utvecklarna Blizzard. Diablo II är ett enormt uppskattat spel som spelats i över ett decennium av spelare världen över. Därför är det inte konstigt att Blizzard valt att behålla den grundläggande formulan från de två föregångarna när man skapat Diablo III. När man slår sig ned med spelet för första gången känner man igen sig direkt. En del influenser från World of Warcraft är tydliga men annars är mycket sig likt från Diablo II. Den härliga musikslingan som fått en hel generation av dataspelare att vela lära sig spela gitarr; den mörka, för att inte säga nattsvarta, fantasyvärlden där det ständigt tycks vara natt och den apokalyptiska handling som målas upp med flammande demoner och blixtrande änglar som fond.

Även kontrollerna är sig lika, om än med en rad förbättringar. Vänster och höger musknapp är länkade till varsin förmåga och siffrorna ett till fyra likaså. I takt med att man stiger i nivåer får man tillgång till en strid ström av nya intressanta förmågor. En betydande nyhet är att man den här gången inte behöver göra några permanenta val. När man stiger en nivå får man automatiskt ett antal nya färdigheter och det enda egentliga val man behöver göra är vilka av dessa förmågor man vill använda för stunden. Detta är definitivt underlättande för spelare som gillar en mer avslappnad stil och inte vill detaljplanera sin karaktär i förväg.

De olika karaktärerna man har att välja på är alla färgstarka och kommer med varsin unik uppsättning förmågor. Endast en, den mäktige barbaren, känns igen från föregående spel. I övrigt är det endast nya ansikten som möter oss. Till exempel den fromme munken, som använder knytnävar och helig energi för att dräpa motståndare och hela allierade; den bittra men äventyrslystna demonjägaren som sänder iväg skurar av pilar från sina armborstpistoler och använder sig av sluga fällor och mörk magi för att besegra sina fiender; häxdoktorn som, med hjälp av voodoo från Sanctuarys unknaste träsk, väcker de döda för att slåss i hans tjänst och slutligen trollkarlen som släpper lös elementens krafter mot de anstormande demonerna. Varje karaktär känns väl genomtänkt och sätter sin egen personliga prägel på handlingen. Varje karaktär har en egen röstskådespelare som läst in ett stort antal repliker som levandegör berättelsen. Förmågorna som man låser upp blir progressivt starkare och ganska snart känner man sig oerhört mäktig.

Ska man säga något negativt om Diablo III så är det att handlingen aldrig riktigt lyckas fånga en. Ganska snart glömmer man bort vad man egentligen håller på med och det känns sällan som man uträttar något viktigt. Dessutom kan en del illa skrivna repliker från spelets karaktärer ibland distrahera från den annars så förebådande och mörka stämningen. Ett annat orosmoln är spelservrarnas instabilitet. För att kunna spela Diablo III överhuvud taget måste man vara uppkopplad mot battle.nets server, som den inledande veckan varit allt annat än stabil. Tiden kommer även att utvisa huruvida det inbyggda auktionshuset, där spelare köper och säljer utrustning för riktiga pengar, kommer att bli en flipp eller flopp.

Även om man som spelrecensent gärna vill predika innovation och för framåtskridande av spelmediet är det ändå svårt att inte uppskatta Diablo III som egentligen bara är en förfinad version av sina två föregångare. Spelmekaniken är i mångt och mycket densamma som tidigare och kan stundtals kännas föråldrad och lite enformig. Detta till trots så är merparten av tiden spenderad tillsammans med Diablo III ett rent nöje och timmar bara svischar förbi i bakgrunden medan man letar sig djupare ned i Sanctuarys katakomber. Stämningen är fulländad. Grafiken, både tekniskt men även designmässigt, är förstklassig och det märks att Blizzard anlitat några av fantasyvärldens främsta illustratörer. Att spela tillsammans med sina vänner över nätet är lika mycket en fröjd som det var för ett decennium sedan och troligen kommer många att spela Diablo III ytterligare tio år.

Written by: Ola Lundin