DmC: Devil May Cry

Av i i Recensioner, 2 Mer

DmC: Devil May Cry

Dante är tillbaka. Än en gång slaktar han demoner. Den här gången har spelet blivit mer västerländskt jämfört med föregångarna. Lyckat? Läs vår recension så får du svaret.

Dante har klippt sig. Den silvervita pagen är borta och är ersatt med en något modernare, pojkbandsinspirerad look. Det är dock inte den enda, eller ens den största förändring som spelserien genomgått i och med det senaste släppet. Framförallt har en ny utvecklarstudio, Ninja Theory belägen i Storbritannien, tagit över projektet med direktiv från Capcom att göra ett spel ur mer “västerländsk” synvinkel. Vad som menas med ett mer västerländskt spel är svårt att utröna men helt klart är att Devil May Cry fått en annan ton i sitt historieberättande. Storyn i DmC: Devil May Cry är mer sansad än tidigare och faktiskt riktigt intressant.

Dante är en Nephilim, till hälften demon och till hälften ängel, som lever i utkanten av Limbo City, en storstad i ett fiktivt USA som styrs av demoner som verkar i det fördolda. Utan att veta varför har Dante i hela sitt liv varit jagad av demonerna, som vill döda honom till varje pris. När spelet tar sin början dras han dock med i en serie händelser som förklarar hans unika ställning i demonernas värld. DmC: Devil May Cry är alltså inte någon fortsättning på handlingen i tidigare Devil May Cry-spel utan en helt ny berättelse.

En punkt där spelet inte förändrats lika mycket är spelmekaniken, som känns väl igen från tidigare spel. DmC: Devil May Cry är, precis som sina föregångare ett “hack and slash” där man med en mängd olika närstridsvapen och de trofasta skjutjärnen Ebony och Ivory, ska dräpa horder av monster som febrilt försöker överträffa varandra i fulhet. Även om grundstommen i spelmekaniken i är densamma som vi bekantat oss med i föregångarna har formulan förbättrats så att kontrollerna är ännu mer följsamma och spelbalansens avvägts så att varje strid upplevs som utmanande men rättvis. De som spelat Bayonetta kommer att märka tydliga paralleller mellan hur de två spelen fungerar. En nyhet är att Dante numera kan utnyttja sin dubbelnatur för att aktivera “Angel Mode” och “Devil Mode”. I Angel Mode beväpnar sig Dante med en smidig lie och han får dessutom kraften att hoppa över stora gap eller teleportera sig nära fiender. I Devil Mode byts lien ut mot en långsam men kraftfull yxa och Dante kan dessutom dra till sig fiender för att nedgöra dem.

En fördel med långa spelserier (DmC: Devil May Cry är spel nummer fem i ordningen) är att utvecklarna får chansen polera spelmekaniken till vad som närmar sig perfektion och i DmC: Devil May Cry har utvecklarna nått en mycket hög nivå. Det som under Playstation 2-eran upplevdes som rolig men stundtals frustrerande monsterslakt känns, i den senaste versionen av Devil May Cry nästan som ett slags meditation.

En annan av spelets stora styrkor är den visuella stilen och grafiken som verkligen imponerar. Det är storslaget, barockt och vräkigt men samtidigt så estetiskt medryckande att man men än gärna köper den överdrivna stilen. Spelet överträffar förvisso inte Baynetta i visuell absurditet men kommer stundtals riktigt nära. Soundtracket är hämtat från electroindustribandet Combichrists repertoar och kommer säkert att irritera vissa med sitt monotona, brusiga sound, men känner man den minsta dragning till musikgenren kommer man nog snarare känna att de aggressiva, demoniska låtarna snarare förstärker upplevelsen.

DmC: Devil May Cry imponerar stort på många plan. Den enda invändningen som känns riktigt befogad är att Dante är, och har alltid varit, en ganska intetsägande och löjlig protagonist, som trots sitt besök hos frisören inte blivit särskilt mycket bättre på att charma sin publik. Som tur är har hans liv blivit betydligt intressantare att följa tack vare den nya handlingen, spelmekaniken är nästan att dö för och estetiken imponerar med sin storslagenhet. Därför är det lätt att rekommendera DmC: Devil May Cry till alla som uppskattar genren.

Det Bra

  • Ny förbättrad handling
  • Underbar spelkänsla
  • Riktigt snyggt

Det Dåliga

  • Dante är ointressant
9

Skriven av: Ola Lundin

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi