I en fantasyvärld fylld med vättar, banditer, trolldom och jättar tvingas en enkel fiskare stå upp emot den största och mest otänkbara ondska, en gruvlig drake som terroriserar och bränner allt i sin väg.

Med hjälp av sina vänner går hjälten mot alla odds på en farofylld resa som utsätter hans styrka för det ultimata testet. Känns det igen? Tänkte väl det. Upplägget i Dragon’s Dogma är nästan pinsamt beprövat i fantasysfären. Inte minst i förra årets dundertitel Skyrim. Det behöver förstås inte vara något negativt men det ger ändå en fingervisning kring spelmakarnas berättartekniska ambitioner. Handlingen tar sin början då en drake slungas in i spelvärldens dimension och landar precis utanför huvudpersonens hemby. Som ende person att våga stå upp emot besten belönas man med att få sitt hjärta slukat av vidundret. Draken porträtteras på ett stämningsfullt sätt och spelmakarna har lyckats få den att framstå främmande, demonisk och skrämmande på ett sätt som Bethesda aldrig lyckades med då de designade Skyrims drakar. När spelet väl kommer igång, emellertid, stannar saktar handlingen in rejält och det tar lång tid innan man kommer in i spelet på riktigt.

Med sig på sin resa har man så kallade ”pawns” som är en typ av varelser som ser ut som människor men som är av magiskt ursprung. Man har tre sådana varelser till sin hjälp. En får man designa helt själv, i spelets mycket avancerade karaktärsskapargränssnitt, och de andra två är andra spelares skapelser som man laddar hem från internet. Det är en rolig funktion men som inte tillför särskilt mycket till spelet. De pawns man laddar hem står inte ut särskilt mycket och det är svårt som spelare att sätta en personlig prägel, förutom namnet, på den pawn man delar med sig av.

Dragon’s Dogma är ett rollspel sett ur tredjepersonsvy med stort fokus på spelets strider. Handlingen må vara svag, grafiken långt under medel men efter att ha utvecklat titlar såsom Bayonetta och Devil May Cry är Capcom fullt kapabla att skapa blixtrande och energiskt hejdlösa bataljer som får en att spela med full koncentration. Som spelare har man tre klasser att välja på: krigare, bågskytt och trollkarl. Ganska snart kan man välja att spela som aggressivare varianter av dessa klasser eller att kombinera två för att åstadkomma exempelvis en magiker med svärd och sköld eller en bågskytt beväpnad med magiska pilar. Det är alltså väldigt fritt att välja vilken spelstil man vill ha och dessutom kan man när som helst byta inriktning om man tröttnat. När man möter spelvärldens fiender har man många olika attacker till sitt förfogande och dessa är ofta episka och får en som spelare att känna sig riktigt mäktig. Magikerna kan få enorma pelare av sten att skjuta upp från marken, krigaren kan svinga enorma tvåhandssvärd i vida bågar mot fienderna och bågskytten kan avfyra skurar av pilar mot fiender i snabb följd. Eftersom spelvärlden i övrigt är relativt nedtonad och förhållandevis realistisk sticker de mäktiga attackerna ut på ett färgstarkt och engagerande sätt.

En annan av spelets styrkor är dess förmåga att förmedla en ständig känsla av progression när det gäller ens karaktär. Man stiger ofta i nivåer och spelet är dessutom tillräckligt generös med pengar att man ofta har intressanta föremål att spendera dem på samtidigt som det hela tiden finns dyrare, mer exklusiva föremål bortom ens räckhåll. Det är ett effektivt belöningssystem som håller en ordentligt fången.

Spelets stora svaghet är dels dess grafik som påminner om Xbox 360:s riktigt tidiga dagar och ibland förs tankarna till förra generationens Xbox. Texturerna är stundtals oförlåtligt oupplösta och spelvärlden ser urvattnad och enkel ut. Det finns vissa miljöer som står ut från mängden men det är nästan svårt att tro att Dragon’s Dogma och Skyrim är gjort för samma konsol. En annan svaghet är spelets oförmåga att ge en känsla av var man ska ta vägen. Det finns ingen tydlig serie av huvuduppdrag och man famlar ofta omkring i blindo i jakt på nästa syssla. Dessutom är Dragon’s Dogma ett mycket utmanande spel, vilket i sig inte är något dåligt, men då man inte riktigt vet var man ska ta vägen är det extra jobbigt att springa in dödsfällor till återvändsgränder. Det tar lång tid innan man får tillgång till någon typ av snabb förflyttning så om man inte har ett stort tålamod finns det en risk att man kommer lägga handkontrollen ifrån sig i frustration över att tvingas gå samma långa sträcka för femte gången.

En annan aspekt av spelets höga svårighetsgrad är förstås att det låter en som spelare tänka till extra innan man ger sig in i nya områden. Dragon’s Dogma kräver en helt annan nivå av koncentration och engagemang än andra spel och påminner i det avseendet om Dark Souls. Förhoppningsvis är detta början på en ny trend där spelen inte kan klaras av med en hand och ögonbindel utan där man faktiskt måste ge sitt yttersta och där varje seger känns som att den är värd någonting.

Dragon’s Dogma riktar sig till en ganska smal publik som kan tåla den usla grafiken och den halvtaskigt skrivna handlingen men som kan uppskatta spelet för dess djupa karaktärsbyggarinslag, dess avancerade strider och dess höga svårighetsgrad. För den med tålamod och mycket fritid är Dragon’s Dogma en given titel.

Written by: Ola Lundin