Att Mats blir rejält positivt eller negativt överraskad av ett spel händer ibland. Ett av dessa överraskande spel är Kid Icarus: Uprising med en underbar ängel i huvudrollen.

Att gamla spelserier plockas upp och dammas av och görs om till att passa Nintendo 3DS är inte direkt någon nyhet. Nyligen har Nintendo gett ut både ett Mario Kart- och ett Super Mario Land-spel till sin senaste bärbara konsol. Nu är det så dags för Kid Icarus: Uprising, en uppföljare till en spelserie vars senaste reinkarnation är över 20 år gammal.

Som jag skrev i ingressen så är jag van att bli såväl positivt som negativt överraskad av spel. Däremot tror jag att Kid Icarus: Uprising tillhör en lite udda erfarenhet på så sätt att spelet samtidigt är en stor positiv överraskning samtidigt som det är en massiv besvikelse.

Det mest positiva med Kid Icarus: Uprising är storyn och hur den berättas. Berättelsen är fängslande och berättad med såväl humor som värme. Vad som gör berättandet extra spännande är att man inte bara nöjt sig med att berätta en story i filmade mellansekvenser. Istället utvecklas historien till stor del samtidigt som huvudrollsinnehavaren, ängeln Pit, strider mot en mängd fiender. Det gör att storyn känns mer levande. Dessutom bidrar den sköna grafiken till spelets sköna känsla.

Som sagt har Kid Icarus: Uprising upp- och nedsidor. Striderna är exempelvis mycket varierande, och då tyvärr även ur kvalitetssynpunkt. Ibland är allt hur skönt som helst där striderna snyggt vävs samman med musik och berättande. Ibland blir däremot striderna mer menlösa. Speciellt gäller det när man slåss på land. Flygsekvenserna är av betydligt jämnare kvalitet. Jag är dock inte något stort fan av hur att Pit rör sig som på på räls. Den tekniken fungerar alldeles utmärkt i bland annat vissa plattformsspel där det inte känns fel att vara uppstyrd. Däremot försvinner en hel del av den frihetskänsla som annars byggts upp i Kid Icarus: Uprising vilket är synd.

Det finns möjligheter att spela mot vänner i antingen lag- eller individbaserade matcher via lokalt spel eller över nätverk. Detta fungerar ok, men det är sololäget som är behållningen hos Kid Icarus: Uprising.

Spelets stora aber är dock kontrollen som är alltför dålig för att jag ska känna mig nöjd. Man håller konsolen i vänster hand och styr med styrspaken samt slåss med L-knappen. Sedan siktar man genom att använda stylusen på styrskärmen. Genom att använda styrskärmen kan man även titta runt i sidled i markstriderna. Att den här styrningen inte fungerar tillfredsställande tycks utvecklarna ha förstått. Nintendo skickar nämligen med en plastställning på vilken man kan placera konsolen när man spelar. Det fungerar bra i vardagsrummet men är definitivt ingen hit på bussen.

Som helhet måste jag säga att jag är besviken på Kid Icarus: Uprising. Jag hade hoppats på ett riktigt bra spel, men spelet får nöja sig med en sexa i betyg. Mycket beror på ojämnheten i striderna och att jag inte gillar kontrollen. Toppar varvas med bottennapp i Kid Icarus: Uprising vilket gör spelet ytterst ojämnt.

Written by: Mats Ernofsson