I väntan på ett ”riktigt” Zelda-spel kan alla fans spela Tri Force Heroes. Ta gärna hjälp av två kompisar. Spelet är nämligen som gjort för samarbete.

Med stora spelserier går det nästan aldrig att komma ifrån det faktum att spelutvecklare förr eller senare producerar en och annan spinoff. Metal-Gear-serien har exempelvis Metal Gear Solid: Revengance, Pokémon-serien har Pokémon Mystery Dungeon med flera och Zelda-serien har bland annat Link’s Crossbow Training och Hyrule Warriors. En del av dessa spel blir riktigt lyckade och en del inte fullt så lyckade. Zelda-seriens senaste tillskott, The Legend of Zelda: Tri Force Heroes, lyckas dock bli något slags mellanting, som på många vis väcker intresse, men samtidigt får en att längta efter ett ”riktigt” Zelda-spel.

Tri Force Heroes ser vid första anblicken ut precis som det Zeldaspel vi fick bekanta oss med på 3DS för ett par år sedan, dvs. A Link Between Worlds. Grafikstilen är densamma och väcker till en början många trevliga minnen. Vad som däremot inte är speciellt likt varken A Link Between Worlds eller andra Zeldaspel är Tri Force Heroes något annorlunda upplägg. Det utspelar sig nämligen inte i någon öppen spelvärld och besitter egentligen ingen nämnvärd story, utan fokuserar istället på möjligheten att samarbeta med sina vänner i ett antal olika begränsade, men pusselrika banor.

För den inbitna Zelda-fantasten kan man dock hitta många likheter mellan Tri Force Heroes och den tidigare Zelda-spinoffen på Gamecube – vid namn Four Swords – som huvudsakligen går ut på att tillsammans med upp till fyra vänner lista ut en mängd pussel i ett antal avskärmade banor. Tri Force Heroes fungerar på samma vis och presenterar totalt 32 olika banor, spridda över 8 olika världar, som man antingen själv eller tillsammans med två andra spelare/vänner ska ta sig igenom. Sättet man kan göra detta på är antingen genom ett lokalt flerspelarläge, som faktiskt inte kräver att mer än en spelare har spelet så länge de andra två har en 3DS, eller genom att söka reda på vänner/främmande spelare online.

Innan man påbörjar resan genom de 32 banorna får man dock lära sig att spelet inte enbart går ut på att lösa diverse pussel eller att ta sig från punkt a till punkt b, utan att man även kan och bör se lite stilig ut medan man gör det. Den värld man som hjälte befinner sig i besitter nämligen invånare som är väldigt stilmedvetna, vilka redan i början av spelet propsar på att man som spelare ska tänka på vad man har för kläder på sig. Detta för att kläder och kostymer i spelet fyller olika funktioner som på ett eller annat vis kan hjälpa en under spelets gång. En del ger spelaren ytterligare hjärtan att förfoga över och en del uppgraderar de vapen man hittar i början av varje bana.

Kläderna och kostymerna knyts i sin tur samman med den ganska ointressanta storyn i spelet. Den kretsar kring landets modemedvetna prinsessa som blivit förhäxad och inte längre kan ha några snygga kläder på sig. Henne måste man givetvis försöka hjälpa. Men de knyts också samman med de material man kan hitta i slutet av varje bana och de mängder av rupees som ligger gömda på olika ställen. För att kunna göra nya kläder krävs det nämligen en del pengar, men även en hel del speciella material. Samlandet av allt som krävs för att skapa nya kläder görs som roligast och som bäst med andra människor, antingen online eller lokalt.

Flerspelarläget är nämligen där spelets styrka ligger och där man faktiskt bör hålla sig för att ha så kul som möjligt, vilket jag som inbiten ”ensamspelare” faktiskt skulle vilja poängtera. Det samarbete som krävs i flerspelarläget för att lösa de många – och ibland riktigt kluriga pusslen – är kort sagt makalöst. För att inte tala om de många olika bossar man med jämna mellanrum stöter på. De lyckas ibland väcka gamla minnen till liv och det krävs en del tankeverksamhet för att ta kål på bossarna. Det är onekligen här det lagts mest krut och det är dessutom här Tri Force Heroes som mest påminner om det alla älskar med Zelda-serien.

Med detta sagt vill jag dock inte påstå att enspelarläget är dåligt eller tråkigt, pusslen är fortfarande kluriga och roliga. Men det kan i längden bli ganska frustrerande att spela själv, då man måste hålla reda på alla tre hjältar genom att antingen styra en i taget eller genom att lyfta upp och bära iväg dem, totem-påle-style. Å andra sidan fungerar flerspelarläget så pass smärtfritt att det inte är några större problem att leta upp andra spelare online, om intresset nu skulle slockna under långa ensamma spelrundor. Om de långa ensamma spelrundorna däremot väckt tillräckligt med frustration för att ens tänka på samarbete så går det också bra att puckla på andra spelare i ett colosseum-liknande spelläge.

I helhet är alltså Tri Force Heroes flerspelarläge och enspelarläge underhållande – med betoning på flerspelarläget – men det finns dock några problemområden. Ett av dessa är att kommunikationen kan bli lidande om man inte spelar med människor lokalt, då spelet saknar en ”riktig” (voice-) chattfunktion och istället erbjuder en form av emoticons som ersättning. Det andra problemområdet är att man som spelare inte har möjlighet att spela spelet med enbart en vän, utan måste ha tre till sitt förfogande för att kunna spela med sina vänner över huvudtaget. Man tycker att det inte borde vara några problem att låta den tredje hjälten fungera som i enspelarläget – och alltså bara stå still för att lyftas och kastas åt det håll man vill – om man nu bara är två spelare. Det sista problemområdet är att spelet – trots intressanta pussel och utmanande samarbeten vänner emellan – har en tendens att bli lite enformigt. Då den övergripande strukturen på varje bana i stort sett ser likadan ut och dessutom kräver en mängd återbesök för att kunna plocka upp alla kläd- och kostymmaterial.

Det sistnämnda problemet vägs dock upp av möjligheten att spela igenom banorna med olika bonusutmaningar. Som att exempelvis ta sig igenom varje pussel på en viss tid, eller genom att ha hälften så många hjärtan under banans gång. Det kan i viss utsträckning ge ytterligare en anledning att spela igenom specifika banor igen. Skulle det mot all förmodan inte räcka med dessa bonusutmaningar så tycker jag nog ändå att bossarna utgör en tillräckligt hög grad av rent nöje för att låta vissa banor spelas igenom igen.

The Legend of Zelda: Tri Force Heroes är kanske inte det perfekta Zelda-spelet, men det ämnar inte heller att vara det. Spelet visar klart och tydligt att det huvudsakligen kretsar kring invecklade men intresseväckande pussel och utmanande samarbeten människor emellan. Det betonar inte någon story då spelet inte är ämnat att förmedla en uppslukande story. Det är ämnat att plocka ut en beståndsdel ur Zeldas universum för att enbart fokusera på denna, vilket spelet gör alldeles galant. Däremot bjuder det kanske också därför bara på den specifika mängden nöje jämt emot ett traditionellt Zelda-spel. Då ett traditionellt Zelda-spel faktiskt innehåller en liknande mängd intresseväckande pussel, plus en uppslukande story och en öppen spelvärld som bara ber om att bli utforskad. Även om ett traditionellt Zelda-spel oftast – eller alltid – saknar ett flerspelarläge, vilket Tri Force Heroes sannerligen inte gör. Allt som allt kan jag med ganska stor säkerhet säga att Tri Force Heroes har en hel del att erbjuda, men kanske inte på ett traditionellt Zelda-vis.

Written by: Sannie Jönsson