Dags att åter igen besöka Axiom. Den här gången parallellt med världen Umbra.

Kylan och mörkret har ännu en gång intagit vårt land och höstens storspel radar upp sig. Personligen finns det då ingenting bättre än att kura ihop sig i soffan med ett brutalt svårt och oförlåtligt spel som oftast utspelar sig i en minst lika mörk värld. Lords of the Fallen är här, igen får man väl tillägga.

2014 släpptes Lords of the Fallen för första gången och jag var en av dem som gav spelet ett väldigt bra betyg och jag uppskattade både världen och det mer styrda upplägget. Det var också en aning mer förlåtande än de brutala Dark Souls-spelen vilket jag välkomnade. Under åren som gick pratades det även om en uppföljare som aldrig såg dagens ljus och för något år sedan utannonserades i stället rebooten av serien som även den döpts till Lords of the Fallen. Denna version har inte mycket gemensamt med spelet från 2014 utan startar helt nytt och fräscht vilket innebär en hel del nya bekantskaper.

Som vanligt när det gäller spel i denna genre (souls-like) så finns det en story som säger väldigt lite. Den finns mest där för att skapa stämning. Detta gäller även Lords of the Fallen vilket gör att jag som vanligt lyssnar med ett halvt öra medan jag funderar på vilken klass jag ska starta med. Här är man bortskämd med nio hela startklasser samt att det går att låsa upp ytterligare fyra under spelets gång. Personligen gillar jag en klassisk riddare som svingar tunga vapen för att göra mycket skada men med nackdelen att de oftast är rätt långsam. Hur du än gillar att spela så finns det förmodligen en klass för dig. Man får även möjlighet att skapa sin egens karaktärs utseende vilket alltid slutar i katastrof när det gäller mina kreationer. Som tur är så ser jag mest en stor vandrande rustning under min genomspelning så det gör inte så mycket.

Lords of the Fallen utspelar sig i en värld som heter Axiom. Det är en mörk och brutal värld och precis som man kan förvänta sig så kryllar den av monster och stora, svåra bossar. Det som dock är nytt är att det även finns en andra värld som existerar parallellt med den vanliga världen. Denna kallas för Umbral och är om möjligt än mer brutal och skräckinjagande. Du kan närsomhelst använda din lykta för att teleportera dig till Umbral och detta är ett måste för att komma vidare i spelet.

Det finurliga är att dessa världar ser olika ut beroende på vilken dimension du befinner dig i. En icke existerande bro i Axiom kan existera i Umbral vilket gör att man gång på gång tvingas ge sig in i denna svårare version av världen. Det är ett fiffigt och roligt sätt att utforska världen på och det är ofta med skakiga händer man tvingar sig själv att besöka den andra sidan. Till råga på allt så går det inte att ta sig ur världen hur som helst utan man måste leta upp en speciell artifakt som finns utsatt lite här och var. Ju längre man stannar kvar i Umbral desto svårare och jobbigare blir motståndet. Det är dock ett jättebra sätt om man vill grinda och levla upp sin karaktär.

Det är inte bara pussellösning som är beroende av de två världarna. De agerar också som en livräddare utifall man råkar dö i Axiom. Då får man en andra chans genom att man vaknar upp i Umbral och får fortsätta striden där den slutade som om ingenting har hänt. Detta har räddat mig ett antal gånger genom spelet och det ger en ofta modet att fortsätta en aning längre innan man sparar eftersom man har den där livlinan. Och dör det gör man, ofta. Det är inget ovanligt i denna sortens spel utan det är ofta ett måste för att kunna lära sig både fiendens mönster och för att lära sig av sina misstag. Jag finner dock även denna reboot mer förlåtande än de svåraste spelen i genren.

Det finns oftast en sparpunkt precis innan bossar och på många ställen kan man även skapa sitt eget sparställe om man har rätt grejer på sig. Detta är också en livräddare i många jobbiga situationer. Även här så gillar jag balansen mellan svinsvårt och överkomligt. Man lyckas för det mesta få ner så pass mycket liv på en boss att man känner en smula hopp varje gång man dör. Det gör att man ofta känner känslan ”bara ett försök till” istället för att man ger sig själv en hård näve på låret och skriker något fult ord. Det sistnämnda har såklart också infriats några gånger genom spelet, för att vara ärlig.

Jag gillar även spelets balans mellan utforskande och stridande. Det finns många ställen där det inte finns några fiender alls, där utforskandet står i fokus. Lyktan man har tillgång till fungerar som en portal mellan de olika världarna vilket för att man genom att hålla in en speciell knapp kan lysa med den i Axiom men samtidigt se hur det ser ut i Umbral. På så sätt kan man få en överblick i båda världarna utan att behöva teleportera sig varenda gång.

Striderna känns otroligt tajta och välspelade. Kontrollen svarar på varenda knapptryck vilket är otroligt viktigt i denna sortens spel eftersom ett misstag kan leda till död och många förlorade poäng.

Det kryllar av vapen och rustningar så det finns hela tiden någonting nytt att prova på om man känner för att byta spelstil. Jag vill dock klaga lite på kameran och speciellt låsningen på fiender som jag tycker beter sig lite märkligt mellan varven. Ibland är det svårt att byta låsning mellan olika fiender vilket gör att man onödigt förlorar hälsa i vissa fall. Överlag är det dock en fröjd att strida i spelet och det är snabbare gameplay överlag jämfört med många andra spel i genren.

Grafiken målas upp med Unreal Engine 5 och i i de flesta fall så gör den ett yppeligt jobb. Det varvas med otroligt snygga utomhusmiljöer där man får känslan av att världen man befinner sig i är gigantisk även om man bara leds genom en liten del av den. Ljuseffekter och skuggor spelar vackert genom både grottor och byar och jag gillar spelets design överlag. Den känns inte nyskapande på något sätt alls då den påminner om världarna i många andra spel i genren, men den känns välgjord och bandesignen binder ihop den på ett vettigt sätt. Dock så upplever jag att bilduppdateringen segar ner sig riktigt ordentligt ibland och det hackar till rejält. Jag spelade för det mesta på ”performance mode” för att jag tycker om när det flyter på smidigt istället för några extra detaljer på skärmen. Dessa lagg upplever jag dock inte allt för ofta så det påverkar inte mig i någon större utsträckning.

Något som spelet lyckats väldigt bra med är att skapa atmosfär med hjälp av ljudbilden. I varenda miljö hör man små detaljer som sticker ut vilket skapar en darrande spänning som tillför jättemycket till spelets ambience. Alla områden man besöker kryllar av små ljudeffekter som får en att tänka till en extra gång innan man fortsätter framåt. Detta blandas som vanligt med stora mäktiga körer som drar igång varje gång en boss dyker upp. Ett stort plus till en spännande ljudupplevelse.

Ett stort plus även till spelets co-op. Då kan man få hjälp med svåra passager eller om man vill levla lite tillsammans. Dock har det varit svårt iband att koppla upp sig till en kompis men när det väl funkar så är det ett välkommet tillskott. Man kan dock inte plocka upp vissa prylar och viktiga delar när man besöker en annan spelares spel utan det får man i så fall dela med sig av genom att droppa det på marken från sin egen väska. Givetvis logiskt på vissa sätt då det annars hade varit enkelt att sabba sin egna spelupplevelse.

Lords of the Fallen förbättrar det mesta som föregångaren hade problem med. Spelet kastar massor av spännande bossar på dig, även många minibossar som är ett trevligt tillskott. Det är en fröjd att besöka både Axiom och Umbral samt att de två världarna tillför massor till spelets gameplay och utforskande. Världarna bjuder verkligen in till utforskande och även om spelet är relativt linjärt så krävs det massor med timmar för att hitta allt som spelet har att erbjuda. Är man sugen på ännu ett souls-likespel så är detta definitivt ett bra alternativ.

Written by: Roger Nilsson