Mario Party är här igen med det trettonde spelet i ordningen, Mario Party: Island Tour. Serien har dock haft ett relativt långt uppehåll sedan det sist sågs på en bärbar konsol och känns därför rätt så välkommet.

Det är visserligen en del som hunnit ändras sedan vi sist såg Mario och hans vänner förflytta partyt till de bärbara konsolerna. Spelplanerna är bland annat helt omstrukturerade vid det här laget och går inte längre att springa omkring på med samma frihet som förr. Numera kan man nämligen bara springa åt ett håll och det är mot spelplanens slut. Banornas föredetta ”runda” upplägg har alltså slopats för ett ”rakare” upplägg, att ta sig till spelplanens slut blir därför något av en prioritet. Det lönar sig dock att ta sig till mållinjen så snabbt som möjligt, då i stort sett varje spelplan har någon form av bonus för den spelare som når specifika punkter på banan först.

Valfriheten blir på grund av detta mer eller mindre obefintlig, även om spelsättet likväl passar det bärbara formatet. Det är ju trots allt rätt så ofta man tillfälligt tar upp den bärara konsolen bara för att roa sig i ett 20-tal minuter och strax därefter lägga spelet åt sidan igen. Något som däremot saknas är valmöjligheten att kunna spela på det gamla hederliga viset. Ibland har man ju faktiskt tid att sitta med en fyratimmars match trots att man spelar på en bärbar konsol.

Detta snabba och något intensiva upplägg är något som märks i många av alla de minispel som spelet besitter. Minispelen har ursprungligen visserligen varit väldigt simpla och relativt snabbt överstökade, men är numera i vissa fall nere på ren 3-års-nivå. Ett exempel på detta är det minispel som låter spelaren färglägga olika föremål med pekpennan på pekskärmen så snabbt som möjligt. Det finns inga som helst regler för hur mycket man får kladda utanför föremålens kanter och linjer, det enda som krävs av en som spelare i just detta minispel är vetskapen om vart pekskärmen befinner sig och ett stadigt grepp om pekpennan.

Om detta beror på att spelet ”anpassats” till ett bärbart format eller att Nintendo siktar på en yngre målgrupp låter jag vara osagt. Men som tur väl är finns det fortfarande en hel del intressanta och roliga minispel kvar utöver dessa så kallade anpassningar. Ett exempel på ett sådant är det minispel där man med hjälp av accelerometern ska balansera 3DS:en från höger till vänster för att så snabbt som möjligt ta sig ner för en glashal isbana utan att ramla ner i avgrunden. Det är lagom utmanande, enkelt att förstå och det går snabbt att lära sig.

När det kommer till singleplayer och multiplayer så har multiplayerläget alltid varit Mario Partys starka sida, medan singleplayerbiten så gott som alltid varit obetydlig. Det är även så det är i detta Mario Party-spel, då det enda man som ensam spelare har att välja på är att spela de vanliga multiplayermatcherna mot datorer, samt individuella minispelen mot datorer eller att ta sig an en mindre kampanj/utmaning som heter Bowsers Tower.

Vad man gör i denna kampanj/utmaning är att tackla 30 olika minispel under tiden man tar sig upp för Bowsers torn som är just 30 våningar högt. Utmaningen tar omkring en till två timmar att klara av och är tyvärr inte speciellt utmanande då alla våningar upp till omkring våning 21 består av minispel där man endast möter datorer förinställda på den lättaste svårighetsgraden.

Som jag nämnde ovan kan man som ensam spelare tackla både vanliga multiplayermatcher och individuella minispel utöver Bowsers Tower. Några av dessa minispel låser man upp genom Bowsers Tower så att de sedan finns tillgängliga för såväl single som multiplayer. Att kunna spela alla Mario Partys minispel både med och utan vänner utan att behöva spela några stora partymatcher är förstås också något som gör spelet ännu lite enklare att plocka upp och spela när man så behagar.

Något annat som faktiskt också är ungefär så snabbt och enkelt som man behagar är det lokala multiplayerläget. För att kunna spela flera kräver det visserligen att man känner minst en människa med ett 3DS, men det räcker å andra sidan med att bara en sitter på en kassett till spelet för att alla ska kunna spela. Det går dessutom snabbt att ladda ner den mjukvara som krävs för de som inte har en egen kassett. Men vad som däremot gör multiplayerbiten rätt så oattraktiv är det faktum att det är det enda sättet att spela flera på, då någon form av onlineläge inte existerar. Vilket i dagens läge borde anses vara ett krav, speciellt när det kommer till spel som kretsar kring multiplayer.

Multiplayerbiten blir i slutändan därför inte lika tillgänglig som man kanske hade önskat, även om det i lokalt multiplayer faktiskt bara krävs två konsoler och en kassett för att saker och ting ska fungera. Att en så viktig del som ett onlineläge fattas i ett spel som huvudsakligen inriktar sig på multiplayer är något som känns ganska obegripligt. Men kunde kanske varit något som gått att förlåta om det inte vore för att det finns en hel del övriga skavanker i spelet. Som exempelvis att det fattas valmöjligheter på hur spelplanen fungerar, att en del av minispelen blivit våldsamt nedskalade för att passa det bärbara formatet alternativt den yngre publiken och att det i helhet är alldeles för lätt.

Det enda som egentligen hjälper spelet att göra en smärtfri övergång från DS till 3DS är grafik och musik. Som förvisso kanske inte bjuder på några mirakel, men som likväl får en att känna sig hemma i Marios universum. Tyvärr räcker inte detta riktigt för att väga upp de missar som gjorts i övriga delar av spelet.

Sammanfattningsvis är Mario Party: Island Tour trots allt ungefär samma spel som övriga spel i serien. Det handlar fortfarande om att kasta tärning, spela minispel, ha kul och att emellanåt svära på de förbaskade tärningarna. Det är dock något för nedskalat och tyvärr lite för meningslöst på den lilla skärmen, mycket på grund av ett icke existerande onlineläge.

Skriven av: Sannie Jönsson