Jippie! Äntligen ett nytt Mario Party-spel. Eller? Nej, inte ytterligare ett Mario Party-spel. Vilket stämmer på Mario Party Star Rush?

Mario Party må ha börjat som en spin off på en av spelvärldens största spelserier, men idag är Mario Party sin egen spelserie, en gedigen sådan dessutom. Mario Party: Star Rush blir nämligen det 15:e spelet i ordningen, och spelserien har hunnit göra entré på totalt sju olika plattformer hittills. Med så många spel i bagaget har dock Mario Party-serien hunnit bli något uttröttad. På senare år har den blivit känd för att gång på gång återanvända samma gamla koncept. Detta verkar det dock ha blivit ändring på nu, då till och med jag – som erkänd Mario Party-fantast – inledningsvis inte alls kände igen mig i Mario Party: Star Rush.

Den inledande förvirringen berodde helt och hållet på att Mario Party: Star Rush och dess huvudsakliga spelläge – Toad Scramble – inte alls baserade sina världar och banor på traditionella brädspelsplaner. Detta låter kanske något radikalt för att vara ett spel baserat på brädspel, vilket jag också tyckte. Men efter en närmare titt så var det inte riktigt så radikalt som man först kanske trodde. Spelplanerna består nämligen fortfarande av rutor/pluppar att flytta sina spelare till, men istället för att restriktera spelplanen till en så kallad stig av rutor så består spelplanen numera av ett stort rutnät med toppar och dalar, hinder och hjälpmedel. Att ta sig någonstans på spelplanen kräver fortfarande ett tärningskast. Vilken väg du ska ta över rutnätet är emellertid helt upp till dig, varesig ditt sikte är inställt på stjärnan, minispelstriggern, eller vad det än är som hägrar.

Att springa längs en förutsatt väg är alltså något du slipper i Toad Scramble. De traditionella intressepunkterna finns dock kvar från föregående Mario Party titlar, såsom stjärnor, mynt, minispelstriggers och föremål, vilka både kan hjälpa och stjälpa dig på vägen till första plats. Att vinna ett och annat minispel, samt samla flest stjärnor innan spelomgången är slut är dock det som är det slutgiltiga målet, även i Toad Scramble. Men också detta kommer med en twist då varje stjärna befinner sig hos en boss med ett tillhörande Boss-minispel. Denna placeras slumpmässigt ut på spelplanen. Att ta sig först till bossen kan vara en bra idé om man vill ha fatt i stjärnan, men också om man vill påbörja boss-striden ensam och kamma hem några poäng i lugn och ro. Så fort någon annan når bossen så sällskapar de i striden, och den som lyckas göra mest total skada på bossen är en av de flera boss-stjärnorna på spelplanen.

Att vara först på plats hos bossen har alltså sina fördelar, men det behöver inte alltid vara det bästa alternativet att vara just först på plats. För som jag nämnde innan finns det föremål på spelplanen att nyttja. Allt ifrån de traditionella svamparna som ger dig bonus på tärningskastet, till fällor att placera ut på spelplanen. Men det mest avgörande föremålet, eller ska jag säga de mest avgörande personligheterna, är de partners som man kan hitta lite varstans på spelplanen. En partner kan vara allt ifrån självaste Mario till hans forna nemesis, Donkey Kong. Alla med sina egna typer av tärningar, som på ett eller annat vis kan hjälpa dig under spelets gång. Att samla på sig många partners kan därför vara en väldigt bra idé, och inte bara för att enklare ta sig fram på spelplanen, utan även för att de partners man plockar på sig hjälper till under boss-striderna. Det kan dock vara värt att tänka på att man bara har plats för fyra partners åt gången, så att ha kompletterande typer av partners med sig kan vara det som avgör vinnaren från förloraren.

Som ni kanske förstår går det att vara ytterst taktisk när det kommer till hur man ska tackla varje specifik spelplan vilket är just det jag känner gör detta nya upplägg så fantastiskt. Det bjuder på en öppnare känsla, samtidigt som det behåller delar av det gamla och dessutom betonar en del av de sedan tidigare vaga strategiska elementen i spelserien. Det besitter dessutom mängder av roliga minispel, varav många dessutom är helt nya, och inte återanvända från gamla spel. Med detta sagt har jag likväl bara skrapat på ytan av allt det man kan göra i Toad Scramble, vilket säger en hel del. Kort sagt gillar jag detta spelläge skarpt.

Utöver Toad Scramble har Mario Party: Star Rush en uppsjö minispel som kan triggas under specifika omständigheter under diverse spellägen, eller spelas via en specifik meny i spelet. Star Rush innehar även en del andra mindre spellägen, där ett mer traditionellt Mario Party läge existerar, kallat Balloon Bash. Denna innehåller en linjär spelplan, stjärnor utan bossfighter med mera, vilket fyller ut Toad Scrambles specifika sätt att spela på ganska bra. Ett riktigt traditionellt Mario Party Läge – med de traditionella spelplanerna – skulle dock varit ännu mer uppskattat. Ett av de annars mer intressanta spellägena är Coinathlon, vilket går ut på att delta i diverse minispel där mynt är inblandade på ett eller annat vis. Under minispelets gång ska man sedan samla fler mynt än motståndaren, ju fler mynt man samlar, desto snabbare tar man sig runt en ”marathon” löpbana som visas på 3DS:ens nedre skärm. Det är frenetiskt, stressande och riktigt kul, även om mycket hänger på vilka minispel man får under den specifika spelomgången.

Ytterligare nämnvärda spellägen är Mario Shuffle, som simplistiskt nog enbart går ut på att med tre spelpjäser ta sig från ena sidan till den andra, på en helt rak rutbaserad spelplan, med hjälp av två tärningar. Där den enda komplikationen är att ett mostståndarlag ska försöka göra samma sak. Råkar man hoppa över och förbi en motspelare blir denne orörlig nästa runda, men skulle man landa på samma ruta som en motståndare så skjuts denne tillbaks till startposition. Utöver detta har den raka spelplanen en rad olikfärgade rutor som bidrar med antingen fler eller färre steg för den som landar på dem. Utmaningen i spelläget ligger helt enkelt i att välja vilken av dina tre spelpjäser du ska flytta med vilket tärningskast, och att veta när det är bättre att hoppa förbi motståndarens pjäs eller att försöka skjuta tillbaks denne till start igen.

Jag har en tendens att spara flerspelarläget sist i de flesta recensioner, och det gör jag även denna gång. När det kommer till Mario Party: Star Rush och dess multiplayer så finns det egentligen inte mycket att anmärka på. Man kan spela alla ovannämnda spellägen, förutom Mario Shuffle, tillsammans med andra via flerspelarläget, inklusive Toad Scramble och separata minispel. Allt som förväntas finnas multiplayermässigt finns där, inkluderat den många gånger tidigare uppmärksammade download and play funktionen, som tillåter flera spelare att spela tillsammans med enbart en kopia av spelet. Multiplayer på en bärbar konsol är alltid lite bökigt, men med alternativ som download and play blir det lite enklare.

I det stora hela är Mario Party Star Rush ett riktigt bra Mario Party-spel, det finns många roliga spellägen, ännu större mängder av roliga, och otroligt nog inte för många återanvända, minispel. Det är förmodligen det bästa Mario Party-spelet på en bärbar konsol, och totalt sett kanske det bästa på många år. Det finns egentligen inget jag vill anmärka på, mer än att det möjligtvis inte skulle skadat med ett tvättäkta Mario Party-läge, med traditionella spelbräden, likt det i de första tre spelen.

Written by: Sannie Jönsson