I och med Mortal Kombat-seriens nionde spel gör utvecklarna en reboot och tar spelet tillbaka till 90-talet med bland annat fighter i 2D. Lyckat? Läs vår recension så får du svaret.

Efter 20 år övervåld och horder av upprörda föräldrar står sig Mortal Kombat-franchisen fortfarande. Det har kommit över tio spel (även om 2011 års version benämns som det nionde äkta), filmer och en tecknad serie. Med åren har spelen blivit mer och mer spretiga och strövat iväg från den grund som gjorde dem populära till att börja med. Vad gör en spelutvecklare i ett sådant läge? Jo, man gör en så kallad reboot och slänger in spelet i en tidsmaskin tillbaka till 90-talet och använder sig av den ursprungliga formulan för själva slagsmålen, använder dagens grafik och slänger in några nya finesser som krydda. Resultatet blir Mortal Kombat, seriens senaste spel, men utan efterföljande siffra eller titel för att tydliggöra att man gått tillbaka till rötterna.

2D-formatet har återinförts och mycket av kontrollerna känns igen från seriens tre första spel. Flyga sparkar och uppercuts är som vanligt en bra start på vägen till framgång men det finns ett otal specialattacker i from av energibollar, teleporteringar och kastknivar att bemästra för den som är engagerad nog. Upplägget är precis det vi lärde oss att älska på 90-talet men det har blivit något lättare att utföra de allra svåraste attackerna och spelet flyter på på ett sätt som det inte gjort tidigare. Utvecklarna har gjort helt rätt i att fokusera på själva spelmekaniken, slagsmålen, där spelare kommer spendera 99% av sin tid i spelet. Man har gått bort från trenden att föra in nya märkliga spellägen, konstiga karaktärer osv. Det är fighterna som räknas och serien har verkligen fått ett ansiktslyft på den fronten.

Därmed inte sagt att man inte tillfört ett par nya finesser. Den mest märkvärdiga är kanske tag-teammatcherna där man kan para ihop sig två och två i lag och mötas i ringen. Genom att trycka på LB låter man sin lagkamrat byta av en. Den spelare som väntar på sidan av kan även hoppa in här och var och göra särskilda attacker. Konceptet är enkelt men genialt. Ofta har man fler än en kompis på besök och med det här upplägget kan alla vara engagerade i spelet samtidigt; mindre sitta och vänta, mer spel.

Nytt för spelet är även x-rayattacker som är nästa nivå av övervåld. Varje spelare har en mätare som fylls då man blir skadad och utdelar skada. Mätaren fylls upp till olika nivåer som först ger en möjlighet att göra sina specialattacker extra starka, sedan göra att man kan bryta motståndarnas kombinationskedjor och när mätaren till sist är full kan man släppa loss sin förödande x-rayattack. Man får se insidan av motståndarens kropp när ben bryts och inre organ rämnar som resultat av brutala anfall. Visuellt är x-rayattackerna ett genidrag. De är snygga och får det att vändas lite i magen på en när man ser dem första gången. Spelmekaniskt för de med sig både för- och nackdelar. De är oerhört starka vilket kan kännas frustrerande när man utsätts för dem. Å andra sidan tillför de en taktisk dimension eftersom mätarens fyllnadsgrad följer med en genom ronderna. Man måste alltså göra en avvägning om man vill göra sin specialattack nu eller i nästa rond. En skicklig spelare kan dessutom fylla upp sin mätare två eller fler gånger under en och samma match.

Det finns tre huvudsakliga spellägen för den som lirar själv. Dels är det ”Ladder” som är den arkadosande historia alla som spelat serien förut känner igen. Man väljer en karaktär och slåss mot fiender som successivt blir svårare och svårare för att till sist möta den onde kejsaren Shao Kahn i en sista strid.

”Challenge Tower” är en till synes oändlig serie av matcher som har ett specifikt mål. Ibland ter det sig som ett tutorialläge där man ska lära sig hur olika attacker fungerar och ibland är matcherna absurda strider mot zombiehorder. Det är lekfullt, bisarrt och ibland mer konstigt än roligt.

En ganska unik grej för Mortal Kombat är hur storyläget lagts upp. I de flesta fightingspel brukar man få hålla tillgodo med en liten textsnutt innan en lång serie slagsmål som i sin tur avslutas med ytterligare en textsnutt och lite bilder på karaktären man använde. I Mortal Kombat har man velat gå ifrån det ordentligt och föra in ett tydligt narrativ som utvecklas under spelets gång. Storylägets alla matcher ramas in av filmsekvenser som sömlöst flyter in och ur slagsmålen. Även om berättelsen i sig inte kommer vinna några oscarsstatyetter så fångar den in en och gör att man har ett motiv för varenda fight. Man vet varför man slåss och varför ens karaktär vill vinna slagsmålet. Man får inte välja karaktär i början utan istället förflyttas berättelsens perspektiv från karaktär till karaktär.

Grafiken bör ses som en ny milstolpe i fightinggenren. Menyerna är klart godkända men ingenting att hurra över. Dock är miljöerna, animationerna och karaktärsmodellerna mycket välgjorda och det är härligt att se hur den kitschiga 90-talsstilen fått följa med in i dessa dagar. Det finns en oerhörd mängd arenor att slåss på och en uppsjö av karaktärer att välja bland.

Mortal Kombat imponerar rejält men det kräver nog sin publik. Många kommer att bli avskräckta av det extrema övervåldet och den anskrämliga 90-talsstilen. Andra kommer lockas till spelet av precis samma anledning. Det finns något oerhört opretentiöst och avslappnat kring Mortal Kombat som man saknar i många japanska fightingspel. Samtidigt har det ett djup och flyt som gör att det spelmekaniskt står sig väl gentemot andra spel i genren. 2011 års Mortal Kombat är imponerande på väldigt många sätt och en riktigt helgjuten våldsfest.

Written by: Ola Lundin