No More Heroes är vad jag skulle vilja kalla för ett av de brutalaste spelen idag, inte rent visuellt men definitivt när det kommer till det verbala. Det är givetvis våldsamt även på den visuella biten, men inte i samma skala som på den verbala. Användandet av ordet fuck är bara ett exempel på hur spelet inte visar någon som helst respekt mot varken censur eller mot det eller dem som spelet vill förnedra.

Men med en enormt stor brist på censur när det kommer till den språkliga biten så förvånar det mig grymt mycket att det censurerats på den visuella biten. Blod förekommer i spelet men inte ens i närheten av lika många gånger som ordet fuck. Saknandet av blod är givetvis inget som förstör eller försämrar spelkänslan, men definitivt något som irriterar då hela spelet kretsar kring blodiga strider och våld i allmänhet. Något som kan vara än mer irriterande är även det faktum att USA har blivit skonade från just denna blodcensur medan vi européer får plågas med den.

Nog pratat om det, No More Heroes är ett av de mest trollbindande spelen till Wii i dagsläget. Det har stil, attityd och en riktigt skön känsla som inte vill släppa taget om spelaren ens tredje gången igenom spelet. Spelets stilrena cellshading och dess klockrena estetiska prestation är bara en av anledningarna till att jag älskar spelet, men absolut det som får folk att öppna ögonen för spelet. Det som dock håller spelaren kvar i ett dödsgrepp är dess tvistade handling och den klockrena komiken som förnedrar allt ifrån andra spel i spelvärlden till spelaren själv.

Som de flesta kanske har hört så handlar No More Heroes om lönnmördaren Travis Touchdown som strävar efter att bli nummer ett i lönnmördarbranschen. Detta kan verka som ett simpelt och oengagerande upplägg, men spelets handling är dock mer avancerad än vad det låter. Nog för att spelet är på väg åt ett håll hela tiden och i princip aldrig ändrar riktning, men själva berättelsen har sina intressanta sidor, allt från plötsliga tvistar till lite hopkopplande av ”lösa trådar”. Men än en gång är det fortfarande det skruvade och det bisarra som öppnar ögonen på en och får en att ryckas med.

Något annat som kan kännas som ett steg framåt och som en intressant innovation är kontrollen som nära på aldrig sviker. Det är lagom mycket användning av Wiimoten och lagom mycket användning av de vanliga knapparna. Det man använder de vanliga knapparna till är egentligen bara att gå/springa, slå vanliga snabba slag och ändra kameravinklar. Allt annat använder man rörelsekontroller till, det vill säga specialslag, brottningsgrepp, och snabba avrättningar. Allt fungerar nästan perfekt, det händer att Wiimoten inte läser av ibland, men det är väldigt sällan.

Spelet har i princip allt med sig, allt från grafik och stil till kontroll och spelkänsla, men något som tyvärr är bristande är flytet i spelet. Trots en simpel och stilren cellshading med inflytande av åttabits retrospel så är inte bilduppdateringen tillräckligt mjuk. Det känns många gånger som att spelet ”laggar” fram, speciellt vid öppna ytor, och man kan även märka riktigt stora frame-drops på ställen med många fiender och mycket slakt. Många gånger är det förlåtligt med tillfälliga ”lagg” men när det under freeroaming-sektionerna i spelet känns som att man nästan konstant hackar sig fram bildas det lite andra känslor. Jämför man detta spel med exempelvis Metroid Prime 3: Corruption så märker man genast en väldigt markant skillnad, Metroid har ett väldigt behagligt flyt medan No More Heroes saknar detta.

Även om detta nu råkar vara fallet så kan jag inte sluta gilla spelet, även om jag skulle ha uppskattat mer ”flyt”. Spelet har mycket att bjuda på, allt från kaxigt språk, en intressant och framförallt rolig story men även underbart mycket att göra i en lagom stor stad. Det finns tonvis med jobb att åta sig för att tjäna pengar till ny utrustning och ännu mer uppdrag som lönnmördare för att tjäna de riktigt stora pengarna. Alla uppgifter med sin egen charm och sitt speciella vis, både kontrollmässigt och sättet de är upplagda på.

Det finns dock en sista sak jag skulle vilja påpeka, även om jag har tretusen saker till jag skulle vilja ta upp, och det är den underbara musiken som utvecklarna har valt att välsigna spelet med. Även musiken har ett intressant retrotema över sig och som värmer min spelsjäl ändan från insidan och ut, något som helt klart måste upplevas för att förstå.

Kort sagt innehåller No More Heroes allt de man vill och allt det man önskar sig från ett spel, free-roaming till vanligt enkelspårigt singleplayer. Samlande av pengar och andra attiraljer för ett lite mer allsidigt singleplayer men även en redan förutbestämd story som ska följas till punkt och prickar. Allt detta är givetvis toppat med våld, svordomar och en hel helsikes massa mördande.

Written by: Sannie Jönsson