Mänsklighetens sista hopp strandas på en ogästvänlig planet. People Can Flys nya rymdäventyr blandar traditionell action med magiska krafter i Outriders.

Som många andra har jag väntat länge på att få tag i ett Playstation 5. När jag nu äntligen fått framtidens konsol i mina händer var den första frågan förstås ”vad ska jag spela?”. Det medföljande Astro’s Playroom var ett utmärkt tech-demo för vad konsolen och dess futuristiska handkontroll var kapabel till, men jag ville ha något mer. Något som kändes mer som ett klassiskt Playstationspel. Först ut blev därför People Can Flys nya rymdaction Outriders.

Spelets premiss är enkel, men med mycket berättarutrymme. Det sista koloniskeppet från jorden anländer till en högst ogästvänlig planet som sålts in som ett paradis. Efter en olycka i början av spelet hamnar spelets namnlösa protagonist i kryosömn i ytterligare trettio år. När hen sedan vaknar upp har mänskligheten gjort det den är bäst på, startat krig mot sig själv. Utan teknologi och tillräckligt med mat har mänsklighetens sista hopp urartat till en nihilistisk blandning mellan Mad Max och Robinson. Inom kort tid upptäcker man även att under den utomjordiska storm som förolyckade huvudkaraktären så har man även välsignats med superkrafter. Lika subtilt som att bli biten av en radioaktiv orkan, men trovärdighet är inte Outriders största styrka. Jag valde själv att spela som en Trickster, en närstridsspecialist med förmågan att vrida tid och rum. Detta främst för att det lät som den roligaste klassen att spela. Något jag gärna hade sett hade varit möjligheten att prova på de olika klasserna i några minuter innan detta val gjordes då det är helt omöjligt att ändra i efterhand.

Spelets gameplay är en väl avvägd mix mellan klassisk cover-baserad FPS-action à la Gears of War (som utvecklats av samma studio) och superkraft-utövande. Mina två favorit-skills hittills med Trickstern har varit att kunna teleportera mig bakom ett gäng fiender (nani??) snabbt följt av en mycket stark vertikal slice-attack (omae wa mou shinderiu) som paralyserar eller oftare pulveriserar fiender. Förmågorna i spelet är en kul twist på vad som annars ofta känns som att sitta i ett shooter-gallery i många cover-FPS. Spelet är också bra på att tvinga spelaren att hålla sig i rörelse. Fienderna är många, starka och smarta. De är duktiga på att använda granater, specialförmågor och att flanka spelaren. På de högre svårighetsgraderna har även fienderna nästan löjligt mycket hälsa. Få fiender dör av mindre än ett fullt magasin rakt i hjärtat. Min teori för detta är att mänskligheten fick slut på kulor till sina gevär och istället skjuter på varandra med tallbarr och ahlgrens bilar.

Det händer ofta att man måste försöka sig på en strid mer än en gång, särskilt ifall den innehåller en mini-boss. Spelet är dock mycket förlåtande med detta. Man behåller exp, guld och föremål genom döden och kan även höja och sänka svårighetsgraden dynamiskt i spelet. Denna förmåga som i spelet kallas ”World Tier” är ett kul sätt att lägga spelet på den svårighetsgrad som känns bäst för stunden och även bli belönad därefter. Svårare fighter ger bättre loot och som i många andra looter-shooters är nya föremål en stor del av vad som motiverar spelaren att ta sig an uppdrag, svårare fiender och mini-bossar. Föremålen är varierade och har en uppsjö av modifikationer som man senare i spelet kan leka runt med för att skapa ett vapen som verkligen passar ens egna spelstil.

Spelet är lätt att spela stötvis då det ofta följer samma mönster med en femminuters strid följt av en liten promenad till nästa strid. Detta känns en aning förutsägbart efter en stund, men gör även att spelet är lättare att spela i små omgångar. Bossarna i spelet är utmanande ifall man spelar på sin högsta tillgängliga world tier. Ofta tar de ett par försök, men är inte omöjliga. Även om stoltheten tar en törn så finns det ingen del av spelet som straffar spelaren för att sänka svårighetsgraden under en strid för att sedan höja den igen.

Det vore svårt att skriva om Outriders utan att tala om elefanten i rummet, nämligen deras katastrofalt dåliga lansering. Under de första veckorna (och även i skrivande stund) har spelets servrar varit otillförlitliga. Spelare har inte kunnat logga in ens för att spela single-player, karaktärer har fått hela sin inventory tömd utan förvarning och även efter att ha patchas tar det ibland upp till tio minuter att starta spelet. För mig som vet en del om IT-branschen har jag inget annat än sympati för den stackars utvecklingsstudio som har arbetat hårt med detta spel i fem år för att sedan se det sjunka som regalskeppet Vasa när det väl skjuts ut ur hamn.

Skriven av: Viktor Larsson