Vem av Playstations hjältar är den bästa fightern? Är det Sly Cooper, Kratos, PaRappa the Rapper eller kanske Sackboy?

Nintendo släppte Super Mario kart till Super-Nintendo 1992 (i Sverige året efter). Under andra halvan av 90-talet exploderade genren när alla försökte kopiera Nintendos framgångsrecept. Spola fram till 1999 och Nintendo släpper sitt Super Smash Bros till Nintendo 64. Spelet blir en populär titel till Nintendos sjunkande skepp. Därefter släpps uppdaterade versioner till Nintendos konsoler och sakta men säkert växer skaran med fans. Ändå uteblir kopiorna och Nintendo är ganska ensamma om sin nya slagsmålsgenre. Ända tills idag vill säga. Med Playstation All-Stars Battle Royale tar Sony upp kampen på en arena som Nintendo fått dominera ostört alldeles för länge.

För de som inte vet vad det handlar om kan det enklast beskrivas som ett slagsmålsspel med kända karaktärer från andra spel som går matcher mot varandra. Matcherna kan ha upp till fyra spelare som kämpar alla mot alla, eller i lag två mot två. Skillnaden från de flesta andra slagsmålsspel är att här sker allt i ett högt tempo och inte så sällan med en hel del humor.

Grafiskt så är spelet ruskigt läckert. De olika banorna visar upp en fantastisk idérikedom med bakgrunder som helt plötsligt slits bort av robotar, väggar som kollapsar och visar omvärlden och inte minst det faktum att det som börjar som en bana influerad av ett spel kan hinna förvandlas till en helt annan bana innan matchen är slut. Och, som jag skrev ovan ser allt ruskigt läckert ut, även om det finns ett stort ’men’.

När bakgrunden börjar leva upp och kameran samtidigt zoomar ut från banan så har åtminstone den här recensenten svårt att hålla fokus. De tävlande hoppar och springer i ett furiöst tempo och bara en halvsekunds sneglande åt den där stora attackhelikoptern som dykt upp i bakgrunden gör att man snabbt tappat bort sin spelfigur. Detta inträffar även när specialeffekter kopplade till vissa attacker gör en tillfälligt bländad. En explosion som i och för sig bara varar en halvsekund kan däremot hinna dölja figurerna så att det tar ett tag att orientera sig igen. Så den här läckra genomarbetade presentationen har verkligen sin baksida.

Playstation All-Stars Battle Royale All-Stars Battle Royale skiljer sig en del från Nintendos klassiker i själva tävlingsupplägget. Under matchens gång tjänar man in action-poäng (AP) vid varje framgångsrik attack. När man fått tillräckligt många AP får man tillgång till en av tre specialattacker. Det är först när man lyckas träffa fienden med en sådan som man får poäng. Väntar man med att använda specialattacken kan man låsa upp nivå två eller tre. Når man den tredje specialattacken är det i princip omöjligt för motståndarna att undvika att knockas av den vilket i praktiken innebär säkra poäng. Å andra sidan är det tufft att tjäna in tillräckligt många AP för att nå dit. För om någon av motståndarna knockar en får man börja om med AP-samlandet. Detta är en intressant lösning som kräver att man hela tiden får omvärdera sin taktik. Det finns så klart nackdelar med detta, men jag gillar det.

Sonys rollista har inte riktigt lika hög igenkänningsfaktor som Nintendos motsvarighet, men den räcker långt ändå. Här samsas den genomtrevliga Parappa the Rapper med kändisar som Kratos från ”God of War”-spelen, Big Daddy från ”Bioshock” och Sackboy från ”Little Big Planet”. Det är en ganska brokig blandning karaktärer men de fungerar oväntat väl mot varandra.

Något som dock stör spelupplevelsen är laddningstiderna. De är i och för sig inte groteskt långa men de känns så när man nyss spelat en match i ett furiöst tempo och brinner av iver att kasta sig in i hetluften igen. Vissa menyer kräver också några sekunders laddning vilket känns lite onödigt. Samma sak när spelet ska leta fram motståndare till en onlinematch. Jag kan visserligen acceptera att det blir en fördröjning när tre spelare ska letas upp, men spelet ger aldrig någon återkoppling på hur det går. Att till exempel slänga fram ett meddelande när man hittat den första motståndaren är ett enkelt, och numera gammalt, tricks för att lura spelaren att laddningstiden är mycket kortare än vad den är. Detta är dock en mindre detalj för så hemskt långa är laddningstiderna som sagt inte.

Onlineläget fungerar i stort sett smärtfritt (förutom laddningstiderna som jag redan nämnt). Man får rankingpoäng efter varje match baserade på vilken placering man fick samt hur bra motståndarna var. Detta är ett bra grepp då det innebär att alla spelare är tillgängliga för alla matcher vilket minskar väntetiderna. Däremot är det inte lika tydligt definierat hur man ska utläsa rankinglistorna. Efter mina fem första matcher kunde jag inte hitta mig på någon av dem. Det går heller inte att snabbt bläddra igenom rankinglistan för att till exempel se vem som ligger på plats 1765. Detta är förstås ytterligare ett symptom på att man verkar ha lagt allt krut på banorna och väldigt lite tanke bakom gränssnittet. Detsamma med det utlovade berättelseläget som i grund och botten är ett träningsläge för att lära känna karaktären. Mellan en del av lektionerna får man en animerad snutt där handlingen förs framåt. Men denna handling är så tunn och underutvecklad att man borde ha skippat det helt och hållet.

Det var ett tag sedan jag spelade någon utav Nintendos motsvarigheter men när jag nu sitter med Sonys alster blir jag bara mer och mer förvånad, för att inte säga förbluffad, över att den här subgenren inte har fler titlar på sitt samvete. Sony gör en beundransvärd debut och kopierar framgångsrikt det som Nintendo gjort så väl, samtidigt vågar de gå sin egen väg och satsa på ett poängsystem som nog inte faller alla i smaken. Allt detta gör man alltså med otroligt läcker grafik och karaktärer som är väldigt trogna sina original. Det är långt ifrån perfekt men som det ser ut nu tror jag inte Sony behöver speciellt många försök på sig.

Written by: Mats Ernofsson