Konami släpper ett nytt fotbollsspel varje år. Är det verkligen värt att köpa ett nytt spel med så kort tid gott sedan förra releasen?

1998 var ett väldigt viktigt år för mig. Egentligen kanske inget speciellt hände som markant ändrade mig eller mitt liv, men det faktum att FIFA Road to World Cup släpptes måste ändå räknas som viktigt. Det är det spel som jag än idag överlägset lagt ner mest timmar på. Inte för att det var ett särskilt bra spel men det var intuitivt, lättlärt och roligt att spela. Ända sedan dess har jag längtat efter ett fotbollsspel som kan få mig att känna på samma sätt som jag gjorde då. Inget har hittills lyckats. Men PES 2017 är det spel som kommit närmst.

Att spela PES 2017 ger mig inte bara känslan av att vara en spelare på plan. Jag är tränaren, målvakten och bollen. Jag skulle vilja kunna sluta skriva nu och nöja mig med att säga att den blixtsnabba responsen hos spelarna, den fria kontrollen över planen och den djupgående taktiken gör PES 2017 till det kanske bästa fotbollsspelet någonsin. Tyvärr finns det några få, men relevanta skavanker som hindrar detta spel till att bli en fullpott på betygskalan.

Jag börjar med att nämna det mest uppenbara, något jag som erfaren PES-spelare inte förväntade mig skulle ändras på. Det är nämligen väldigt synd att spelet inte har rättigheter till alla klubbnamn. Istället får vi fortsätta att dras med namn som Man Red och London FC istället för Manchester United och Chelsea.

Det andra och kanske största problemet är att jag har haft en hel del problem med onlineläget. Det har varit svårt att hitta matcher och när det väl har gått så har det tagit alldeles för lång tid att starta själva spelandet. Detta är någonting som säkert kommer fixas inom snart framtid – men viktigt att påpeka.

Vad Konami på förhand varit väldigt stolta över och pratat en hel del om innan släppet av 2017 års upplaga av PES är hur de har förfinat alla spelares individuella kropps- och bollkontroll samt teknik- och rörelsemönster. Till en början var detta något jag avfärdade som en försäljningsgimmick och egentligen inte trodde skulle ändra själva spelet. Föga anade jag att det var precis detta som skulle göra att PES 2017 känns som ett steg närmre levande fotboll, bort från arkadspelshallen. Spelarnas individualitet påverkar inte bara spelet på plan utan även dina egna preferenser och teknik. Och tekniken sen! Allting känns så enkelt. Inga överkrångliga kontrollscheman som ska läras (som FIFA-spelen senaste åren har fått brottas med). Det bygger inte bara på att du ska vara en mästare på handkontrolltryckande utan du måste även matcha knapptryckandet med ett välbalanserat lag.

Gränssnittet och menysystemet har i årets upplaga blivit med hästlängder smidigare och snyggare, vilket i sin tur leder till en skönare och mer lätthanterlig spelupplevelse. De olika spellägena har inte förändrats mycket sedan 2016, inte heller grafiken. Konami bytte förra året spelmotor till FOX Engine som bidrog till en mer realistisk look på spelarna. I år har de bara förfinat grafiken. Synd bara för alla framtida PS Pro-ägare att spelet inte kommer patchas till 4k-upplösning. Men den som väntar på något gott…

Offline är PES 2017 verkligen det bästa fotbollspelet jag någonsin spelat (bortsätt från min nostalgiska bild av 1998 och FIFA RTWC). Synd att onlineläget strular så mycket som det gör, då lusten att överhuvudtaget ge det en chans försvinner väldigt fort. Det tråkiga med detta är att det är precis det här misstaget som kan kosta Konami mängder av spelare, som istället går över eller väljer att fortsätta spela det mer kommersiella FIFA. Jag fortsätter att heja på PES. Jag och mitt barndomsjag.

Written by: Stefan Stanisic