Efter att ha gjort stor succé med Colin McRae Dirt gör Codemasters ”comeback” och släpper ännu ett superbt racingspel, GRID. Även om GRID innehåller flera ton mer asfalt än vad Colin McRae Dirt någonsin gjorde så är de båda spelen likväl jämförbara och precis lika beroendeframkallande som man önskat, att sluta spela är inget alternativ.

Trots avsaknandet av grus och skitiga bilar klarar sig GRID alldeles utmärkt, men det mycket tack vare de numera kromade fälgarna och de närapå sönderstylade bilarna. Med tanke på att bilarna numera är pimpade så vill man gärna tro att det råa och det rent brutala sedan Colin McRae Dirt är borta. Så är emellertid inte fallet, på den biten håller nämligen spelen samma högklassiga nivå.

Närvarokänslan är total och brutaliteten är minst sagt lika ettrig som i Dirt, och det är just här spelets charm kommer fram som tydligast. Det extremt höga tempot och den nästintill verkliga kraschsimuleringen gör sitt i det stora hela. I allt detta vimmel av positiva intryck och känslor var det näst intill omöjligt att inte älska spelet oavsett vad som än hände. Jag förväntade mig att spelet skulle ha några svagheter men blev i princip helt knäckt i letandet efter de i stort sett obefintliga skavankerna.

Det som blir den slutliga toppingen på sommarens mjukglass och grädden på moset inför höstens kommande mörker är den överväldigande massan av valmöjligheter i spelet. Det finns tre olika klasser att välja mellan där drifting och muskelbilar är två och superbilar det tredje och sista alternativet. Det finns tre rankingar i vardera klassen där du börjar med rookie-driver och fortsätter upp mot pro och expert inom de olika klasserna.

Utöver dessa tre valmöjligheter av ”körstilar” får man även möjligheten att välja och vraka bland de hundratals licensbilar som spelet har att erbjuda, vilket för mig höjer körglädjen med ytterligare några procent. Det som dock blir det jag tycker är den absoluta höjdpunkten och det som gör spelet totalt odödligt för mig är spelets sätt att hantera misslyckanden på, vilket är minst sagt ett väldigt förlåtande sätt.

Det jag pratar om är spelets flashbacksystem som funkar precis som det låter. Om man är korkad nog att köra rakt in i en vägg eller har en väldans otur och blir nedkörd av motståndarnas bilar vid en misslyckad kurva har man alltid möjlighet att använda sina såkallade flashbacks för att rädda situationen. När man använder en flashback får man möjlighet att spola tillbaka tiden så mycket som det behövs för att slippa köra in i exempelvis en vägg.

Pengar till att köpa bilar, och ta sig högre upp i klasserna, tjänar man genom att utklassa sina motspelare och komma på en så hög placering som möjligt i alla de race som spelet har att erbjuda. Det hela är ganska logiskt och funkar precis som i de flesta andra bilspel.

När det kommer till det grafiska och även den musikaliska biten så imponerar GRID mer än väl, det är rent grafiskt väldigt imponerande och ser minst lika rått och manligt ut som Dirt. Även om man redan har sett Dirt i all sin prakt med lika tjusiga texturer och välarbetade fysikmotorer så tycker jag faktiskt att GRID håller den klass jag önskar, och mer därtill. Musiken är som sagt även den imponerande och väldigt lagom spelet igenom, men jag skulle gärna sett/hört fler låtar som man känner igen.

Allt som allt är Race Driver: GRID ett spel man kan lita på. Det har allt det man kan tänka sig och mycket mer därtill. Valmöjligheterna är stora, det finns gott om igenkännliga bilar och spelet saknar i stort sett några skavanker. Kort sagt, vill man ha ett gediget bilspel med licensbilar, nymodigheter och ett spel utan krångel bör man satsa på Race Driver: GRID. Vad väntar ni på!?

Written by: Sannie Jönsson