Att ett spel till Nintendo 3DS görs om till stationära konsoler är inte så vanligt. Resident Evil: Revelations är dock ett sådant exempel. Har man lyckats?

Resident Evil: Revelations släpptes i januari 2012 till Nintendo 3DS och blev där mycket väl mottaget av såväl konsumenter som recensenter. Revelations hyllades framförallt för att hålla spelserien trogen, genom att inte fastna i actionträsket som sina storebröder (Resident Evil 5 och 6), men också för ett ypperligt användande av 3DS:ens hårdvara. Nu så här ett år senare har Capcom bestämt sig för att låta spelet få en chans att vinna ny mark, den här gången på de stationära konsolerna.

Resident Evil 1 till 3 motsvarade tre ultimata zombie/survival horror-spel i mina ögon. Resident Evil 4 överträffade alla tre och blev en naturlig utveckling av en redan väletablerad spelserie. Det stora snedsteget (om man bortser från alla spinoffs) anser jag vara Resident Evil 6, med ett alldeles för stort fokus på action. Resident Evil: Revelations å andra sidan fortsätter i fyrans fotsteg, med vissa undantag. Fokus ligger exempelvis inte på action, utan snarare på en rätt så välbalanserad kombination av både action och skräck, medan zombierna dessvärre inte längre är närvarande. Vilket innebär att fienderna numera inte liknar zombies, utan istället har fått ett mer ”monsterlikt” utseende.

Revelations ser väldigt bra ut på 3DS och ter sig alldeles utmärkt även till de stationära konsolerna, trots en del kvarvarande tecken från dess ursprung. En hel del av de långa laddningstiderna finns fortfarande kvar, likaså buggar som att hissdörrar hoppar upp och ner under åkturer och slumpmässigt lagg med mera. I helhet skulle jag dock vilja säga att lyftet från de två små skärmarna till den enda stora är ypperligt utfört, med HD-upplösning, bättre ljud och en mer lättbegriplig kontroll.

Spelet utspelar sig som bekant på ett stort skepp, med en hel del av de långa och trånga korridorer man i tidigare spel lärt sig frukta. Omgivningen känns väldigt passande för vilket Resident Evil som helst, med det enda undantag att man tyvärr inte stannar på båten under hela äventyret. Storyn kretsar nämligen inte bara kring ett område, eller kring en person heller för den delen, utan snarare kring sju personer och en rad olika områden. Detta skiftande mellan karaktär och miljö är en intressant touch som ger storyn stort utrymme, men som dessvärre tar udden av den stämning som hinner byggas upp mellan karaktärsombytena.

Huvudstoryn kretsar dock kring Jill och Chris, med deras två kompanjoner Jessica och Parker. Jill och Parker har skickats iväg för att leta efter Chris och Jessica på båten SS Queen Zenobia. Äventyret utspelar sig någonstans mellan Resident Evil 4 och 5 och avslöjar på så vis en del kring hur Chris och Jill hamnar i Afrika där dom befinner sig i femman. Spelaren får ta del av diverse flashbacks ur både Jill och Parkers förflutna, men även från Chris och Jessicas med flera.

Kontrollmässigt känner man som Resident Evil-fan igen sig, då kontrollen är ungefär densamma som i resterande delen av spelen som släppts på senaste. Det enda som stör är den bristande kontroll man har på sin kompanjon, dvs A.I:n. Den stora skillnaden från föregående spel är sättet man uppgraderar vapen på och att man numera bara kan ha tre vapen på sig. Vapnen skiftar man mellan genom att trycka höger respektive vänster på styrkorset och uppgraderingar hittar man i form av monterbara vapendelar. Vapendelarna kan öka vapnens stats på en rad olika vis, allt från större magasin till ökad attack. Dessa blir lätt beroendeframkallande att leta efter då mängden vapendelar står i direkt förbindelse till hur starkt ditt vapen kan bli. Att man sedan kan ta med sig sina modifierade vapen till nästa spelomgång i new game plus gör det hela ännu mer tillfredställande.

Om man sedan bortser från kampanjen så finns det ytterligare ett spelläge att sätta tänderna i. Spelläget heter raidmode och är en slags kombination av RPG och survival-action, där man under korta intervaller på specifika delar av banor från kampanjen ska ta sig från start till slut med så mycket finess som möjligt. Ju mindre skada man tar och ju mer zombies/monster man dödar desto mer experience points får man. Fixar man en bana riktigt bra låser man upp specialvapen och specialdelar till sina nuvarande vapen, som kan användas i kommande uppdrag. Det går att spela raidmode själv om man vill, eller också kooperativt med en vän. Det är ett roligt tillägg som ökar spelets livslängd avsevärt, men som tyvärr saknar variation. Det är framförallt delar av banor som finns i kampanjen som återanvänds i detta spelläge, vilket tyvärr tillintetgör spänningen av att ta sig vidare.

Den klassiska Resident Evil-känslan är inte lika påtaglig som man kanske önskar, även om SS Queen Zenobias struktur och omgivning inger precis rätt vibbar. Anledningen till detta tror jag är avsaknaden av de små pussel och känslan av hjälplöshet som serien tidigare varit synonym med. Pusslen har tidigare gett chans till ett andrum från allt skjutande, en möjlighet att planera nästa steg och kanske till och med tid till att reflektera över vad som väntar runt nästa hörn. Detta tillsammans med hoppandet från karaktär till karaktär och det ständiga miljöombytet gör att den ”RE-känsla” som bitvis infinner sig inte blir speciellt varaktig.

I helhet känns Resident Evil: Revelations som ett bra spel och framförallt som ett riktigt Resident Evil, med undantag för ett fåtal saker. Man hade velat se mer skräck, mer zombies och en konsekvent miljö. Det konstanta miljöombytet får en inte att känna sig så uppslukad som man vill vara i ett skräckspel och även om det inte är lika mycket action i Revelations som i nyare spel i serien hade det inte skadat att dra ner ytterligare lite på den varan. Vapensystemet är intressant och beroendeframkallande och ger spelaren en vettig anledning att spela igenom spelet mer än en gång. Vill man sedan ha mer att bita i så erbjuder raidmode många timmars nötande såväl själv som med vänner.

Written by: Sannie Jönsson