Hack n’ Slash-genren är inte helt utdöd. I Sacred 2 bjuds du visserligen på en enkel spelmekanik, men trots det en stor dos underhållning.

Jag och många med mig anser nog att hack & slash-genren varit mer eller mindre död sedan Diablo II. Givetvis har det släppts en del hack & slashspel, men inga har varit särskilt bra eller underhållande. Istället har de fått lämna plats för den enormt expanderande MMORPG-genren. Sacred-spelen är dock undantag från detta. Redan när första Sacred kom kändes det aningen föråldrat men det lyckades ändå förtrolla en mycket bred publik som upplevde många härliga äventyr i fantasyvärlden Ancaria.

När vi återvänder till utvecklaren Ascarons magiska värld märker man snabbt att mycket lite har förändrats när det gäller spelmekaniken. Man klickar med vänster musknapp på sina fiender för att attackera och använder höger musknapp för att göra specialare, då och då ökas ens karaktärs nivå och man får då välja i vilken riktning man ska utvecklas. Allting känns väldigt familjärt och ingen kommer nog vare sig bli överraskad eller förvirrad av spelsystemet.

Jag förväntade mig att bli uttråkad efter att ha genomlidit liknande sviter i spelen Titan Quest och Dungeon Siege 2 men av någon anledning lyckas utvecklaren göra Sacred 2 både roligt och intressant. Något egentligt djup finns inte men Sacred 2 känns ändå levande med häftiga spelarförmågor och en öppen värld som man fritt kan strosa omkring i. Dessutom fullkomligt bågnar spelet med quests att utföra och bli belönad för. Dessutom går man väldigt snabbt upp i nivå vilket ger en känsla av ständig utveckling.

Variationen på karaktärstyperna är också god och känns riktigt unik fast med många familjära inslag. Seraphim-karaktären är den en enda som känns igen från första spelet. Dock finns vissa karaktärers förmågor kvar fast hos nya karaktärer. Wood Elf är ersatt av Dryaden som är någon sorts skogsvarelse som kan använda sig av blåsrör och pilbågar. Battlemage är ersatt av den kvinnliga High Elf som är en magiker i klassisk tappning. Det mest extrema inslaget är nog Temple Guardian som är en mekanisk konstruktion med en människas kropp och huvudet av en schakal eller hund (inte helt olik den egyptiska guden Anubis). Temple Guard har en stark science-fiction atmosfär omkring sig och kan förvandla sin ena arm till ett strålvapen.

Utseendemässigt gör spelet precis vad ett spel av den här kalibern bör göra och lite till. Grafiken är riktigt snygg med enormt färgrika miljöer. Dessutom har man valt att ha med ragdoll-effekt i spelet, det vill säga att fienderna faller mer naturligt och kan rulla ned för slänter och dylikt. Det känns riktigt häftigt när man lyckas hugga ned en anfallande varg och se den falla ned i floden under bron man står på.

Alla dessa faktorer gör att Sacred 2 i grund och botten är ett riktigt roligt spel. Svårighetsgraden är mycket låg så man behöver inte sitta med huvudet på skaft när man spelar. Istället kan man lugnt låta sig ledas omkring till Ancarias äventyr.

Spelet är dock långt ifrån felfritt. För det första tar Sacred 2 inte alls sig själv på allvar. Man möts konstant av märkliga skämt som syftar på själva spelet och genren i sig. Plötsligt slänger sig ens karaktär ur sig en kommentar som ”Another unmarked grave for the unnamed NPC”. När jag kom in i den första byn man stöter på stod barden, en fryntlig högalv i färgglada trikåer, och körde heavy-metalriff på sin luta som lät skrämmande likt en elgitarr. Det här är bara två exempel i ett hav av dålig humor som genomsyrar hela spelet. Självklart är humor ett välkommet inslag i den här typen av lite lättsammare spel men när skämten plötsligt hamnar utanför spelvärlden så förstörs inlevelsen en aning.

För det andra är spelet genomsyrat av en ganska osmaklig sexism. Damerna i Sacred 2 är i och för sig riktiga mördarmaskiner men de ser också ut att höra hemma vid Hugh Hefners sida i Playboyvillan. Det är lite tråkigt att spelutvecklare inte kommit ifrån den överdrivna objektifieringen av kvinnokroppen. Vad är det för fel på kvinnor som är sexiga på samma sätt som Alyx Vance från Half Life 2?

Storyn i spelet är väldigt tunn och framkommer inte särskilt bra. Den blir dessutom nästan bortglömd mellan alla sidouppdrag man skickas iväg på. Istället för att följa huvudstoryn blir det snarare att man upplever spelvärldens historia genom just dessa sidouppdrag.

Något som bara är otroligt konstigt med Sacred 2 är att det tyska power metalbandet Blind Guardian har nästlat sig in i sajber-spejs. De dyker upp på lite olika sätt genom spelet: reklam för deras senaste skiva återfinns på förstasidan av spelmanualen. De har gjort spelets ledmotiv och hysteriska alvflickor trånar efter biljetter till bandets konserter (ja, du läste rätt, du kan gå på virtuell konsert med Blind Guardian i Sacred 2). Om det här är bra eller dåligt har jag svårt att avgöra. Utvecklarna är uppenbart inte särskilt måna om inlevelsen i spelet men det är ändå kul att de vågat experimentera på det här sättet.

Att betygsätta det här spelet är inte en lätt uppgift men de bestående intryck som lever kvar även när man stängt av spelet är övervägande positiva. Det är ett otroligt simpelt spel men som ändå kan bjuda på en god dos av underhållning och väcker ett engagemang som får en att vilja återvända till den värld som Ascaron skapat åt oss. Dessutom måste jag erkänna att den där heavy-metaltrubaduren faktiskt är rätt rolig.

Written by: Ola Lundin