Det har passerat över 20 år sedan Konami släppte den kritikerrosade uppföljaren till Silent Hill. Hamnar man i en diskussion om de bästa skräckspelen genom tiderna så kan man räkna med att Silent Hill 2 befinner sig högt upp på listorna. Vid sidan av Resident Evil så var det just Konamis skräckserie som dominerade survival horror-genren i slutet på 90-talet och början på 00-talet.
Dock var det blandade känslor bland spelarna när det utannonserades en remake. Vissa var oroade att det skulle bli svårt att återskapa spelets makalösa atmosfär eftersom det till viss del var konsolernas begränsade hårdvara blandat med det mediokra röstskådespeleriet som gjorde spelet så läskigt och mystiskt. Mina ångestattacker under denna genomspelning hävdar vänligt men bestämt det motsatta.
Spelet sätter stämning direkt när spelets huvudkaraktär James Sunderland utan krusiduller anländer till staden Silent Hill. Ett brev från hans döda fru har lett honom hit och mer än så vet man inte när man väl får börja leta runt i utkanten av staden. Silent Hill är allt annat än en hemtrevlig liten stad där alla vet ditt namn och hälsar glatt. Här möts vi av en näst intill öde bebyggelse där dimman ligger tät. Just den där dimman har alltid spelat en viktig roll i denna skräckserie. I början fanns den där för att Playstations första konsol inte hade kraft nog att visa allt vilket gjorde att man omgav staden i en tät dimma. På så sätt sparade man kraft samtidigt som staden blev ännu kusligare. Sedan dess har den blivit lite av en extra huvudperson i uppföljarna där man aldrig vet vad som väntar två meter framför dig. Denna gång finns den där enbart för stämningens skull och den gör verkligen sitt jobb otroligt väl.
Under spelets gång stöter James på andra personer som på ett eller annat sätt binder ihop ödet som finns här i staden. Samtliga verkar vara här av en anledning men allt är väldigt oklart, för alla utom James verkar det som. Han känns relativt lugn, nästan provocerande lugn, medan man själv behöver andas i en påse med jämna mellanrum för att inte kasta ut handkontrollen genom fönstret av ren ångest. Det bästa sätt som jag kan beskriva det som händer i spelet är att jämföra det med tv-serien Twin Peaks. Man går oftast runt med en olustig känsla av att ingenting är som det verkar. Karaktärer man möter känns mänskliga men sen säger de något konstigt eller gör något avvikande som ger en kalla kårar. Spelets makabra varelser kan skrämma vettet ur de flesta men James verkar ta det med ro vilket också förstärker den psykiskt jobbiga känslan.
Det skall också sägas att spelet är otroligt snyggt, på det där obehagliga sättet då givetvis. Utvecklarna Bloober Team har gjort ett jättebra jobb med att behålla atmosfären från originalet samtidigt som det staden känns större och mäktigare än någonsin. Med större menar jag inte att vi möts av en stor öppen värld. Majoriteten av staden är fortfarande avspärrad fram till det att vägar skapas eller dörrar öppnas. Men man har aldrig känt sig mindre i Silent Hill än vad man gör här. Man känner sig aldrig säker när man försiktigt smyger runt på de öde gatorna. De små detaljerna så som fladdrande tyger i en mörk gränd och sönderslagna affärer gör att man hela tiden känner sig utsatt. När man sedan beger sig in i byggnaderna så blir stämningen genast mycket värre. Till navigationshjälp har man en liten ficklampa som gör sitt sämsta för att hjälpa till emellanåt vilket ibland känns uträknat av utvecklaren. Att utforska stadens alla gator och byggnader i denna nya skrud är skrämmande men på helt rätt sätt. Spelets monster är noggrant återskapade och precis lika läskiga som i originalet.
Det som bidrar mest till läskigheterna är utan tvekan ljudet. Aldrig någonsin har jag känt en så obehaglig känsla som när jag livrädd utforskar Silent Hill. Jag rekommenderar verkligen att man spelar igenom detta med ett surroundsystem eller hörlurar just på grund av detta. Ofta är det små små ljud som får en att rycka till. Ibland går man genom korridorer där skrikande metall och gnissel överröstar allt annat. I nästa sekund är det istället helt tyst vilket också har en fantastisk effekt på det undermedvetna. Röster kan viskande dansa genom korridorer på det mest skrämmande vis. Radion man har med sig varnar (i vissa fall) om det finns något monster i närheten men istället för att skapa trygghet så spär det istället på ovissheten.
Röstskådespelarna gör denna gång ett ypperligt jobb och personligen tycker jag bara att det bidrar till helheten på ett bra sätt och som gör att de blir ännu mer obehagliga när någon gör något avvikande. På grund av detta har jag fått spela detta i kortare omgångar för det kräver så mycket av mig som spelare när det kommer gäller det visuella och audiovissuella.
Rent spelmässigt är det rätt rakt fram. Spelet gör ett ypperligt jobb med att hela tiden leda spelaren framåt utan att vara i vägen. James har begåvats med ett anteckningsblock vilket han noggrant antecknar i. Rycker man i en låst dörr så ser man hur han fyller i kartan och vips så vet man att där är en låst dörr som man säkert behöver besöka senare. Kartan överlag är smart skapad på så sätt att den hela tiden fylls på med info som på ett eller annat sätt för storyn vidare. Jag är ett stort fan av spel som på ett snyggt sätt behåller tempo rakt igenom utan att på något sätt stressa fram. Detta passar mig alltså som handen i handsken på denna punkt. Striderna är inget man skriver hem om direkt utan de gör sitt jobb utan att sticka ut. Har man patroner över så rekommenderar jag att man använder dem för dessa monster kan vara rätt sega att ha ihjäl.
Silent Hill 2 har givit mig ångest men på ett sätt som känns okej. Det framkallar obehagliga känslor på ett sätt som känns överkomligt hur jobbigt det än är. Det är som att spela en panikångestattack och det är nog precis den känslan som Bloober Team vill uppnå. Det ska vara psykiskt jobbigt att spela igenom samtidigt som man hela tiden vill veta mer om stadens hemligheter och James öde. Man blir hela tiden belönad av framstegen. Silent Hill 2 Remake bär utan problem upp kronan som originalet stoltserar med och för egen del så överträffar det också det på flera punkter. Definitivt ett av årets bästa spel och fortfarande ett av de mest ikoniska skräckspel som någonsin har producerats.
Det Bra
- Fantastisk ljudbild
- Atmosfären
- Troget originalet
Det Dåliga
- Vissa stela animationer