Singularity utspelar sig i en värld som liknar en mardröm från kalla kriget. Tiden kan manipuleras och det nya supervapnet E99 hotar världen.

Singularity kommer från utvecklarna Raven som gett oss en hel del klassiker under åren: 2009 års upplaga av Wolfenstein, Quake 4, Star Wars Jedi Knight: Jedi Academy, Soldier of Fortune och nostalgibomben HeXen. Det är inte utan att man har ganska höga förväntningar när Raven släpper sin senaste first-person shooter.

Singularity utspelar sig i en värld som liknar en mardröm från kalla kriget. Sovjet lyckades under 1900-talets mitt finna ett nytt grundämne på ön Katorga-12. Med hjälp av detta lyckades de skapa en mängd vetenskapliga innovationer, däribland ett nytt supervapen, E99-bomben, som fick alla världens nationer på knä.

En av ämnets främsta egenskaper är dess förmåga att manipulera tid och detta står i centrum för både spelets mekanik och handling. Spelaren får tidigt i spelet tillgång till en så kallad TMD (Time Manipulation Device) som sitter fast på vänsterhanden. Till en början låter den en skicka föremål som redan har E99 i sig framåt och bakåt i tiden. När man fortskrider genom spelet uppgraderas dock ens TMD med fler förmågor såsom att skapa stasbubblor och förvandla ryska soldater till blodtörstiga monster.

Förmågorna fungerar ungefär på samma sätt som plasmids gör i Bioshock och det märks att utvecklarna tagit väldigt mycket inspiration från 2K Games flaggskepp. Allt från retro-estetiken till audio-loggarna som ligger utspridda överallt på banorna. Detta lånande är dock inte nödvändigtvis något dåligt. Det kan kännas lite billigt till en början men när man spelat ett tag och insett att spelet faktiskt står på egna ben kan man acceptera detta tjuvknep.

Där Bioshocks strider ofta kunde kännas lite monotona, i och med att man alltid stötte på samma sorts fiende, har Singularitys utvecklare verkligen ansträngt sig för att skapa variation. Man stöter ständigt på nya fiendetyper från blixtsnabba mutanter som skiftar in och ut ur vår dimension till ryska soldater med gasmasker och automatgevär. Man måste vara bra på att anpassa sin taktik efter varje situation och bära rätt vapen för rätt situation. Eftersom man bara kan ha två vapen på samma gång kan detta bli lättare sagt än gjort och ibland finner man sig själv i början av en strid med helt fel utrustning. Man måste med andra ord alltid vara på helspänn och vet aldrig vad som väntar en.

Ens arsenal består av en stor mängd vapen, både mundana och högteknologiska. De är alla intressanta och har sina särskilda användningsområden, bortsett från pistolen som man endast använder en kort stund i början av spelet. Det enda som stör mig är att vapenljuden inte är särskilt imponerande. Det finns inget riktigt tryck ens i de kraftigare vapnen utan de smattrar mest bara på.

Miljöerna som Singularity tar en igenom är egentligen inte särskilt vågade eller extrema. Det är mest sönderrostade militärbaser och forskningsstationer, de är väldigt linjära och man behöver inte tänka särskilt mycket själv för att finna sin väg runt i Singularitys banor. Dock har de en detaljrikedom som gör att det aldrig känns trist eller monotont.

Singularity använder sig av Unreal Engine 3 vilket ger spelet det där särskilda utseendet som kännetecknar grafikmotorn. Allting har en väldigt mjuk yta som ljuseffekterna spelar vackert över. Det kan ibland ta bort lite av det råa men bidrar samtidigt till att förhöja den mystiska stämningen.

Singularity är ett riktigt skönt spel. Det är inte särskilt originellt och ibland känns det en aning opolerat och ofärdigt men helhetsintrycket är ändå gott. Det är ett intensivt actionspel som får en att sitta på helspänn och ger en ständigt nya leksaker att skapa förödelse med.

Written by: Ola Lundin