Jag har länge tyckt om Starcraft 2. Det är ett av de där spelen med nästan oändligt återspelsvärde för den som tycker om den typ av utmaning som spelet ger. Strategispel är så underbart oförlåtande då ifall du tappar fokus ens för några sekunder under de 10-20 minuter ett parti pågår så kan det kosta dig matchen.

Till skillnad från den annars så hänsynslösa multiplayer-scenen som Starcrafts kärna består av så är det nya co-op-läget ett välkommet sätt att spela tillsammans med vänner i en något lättsammare miljö. Ett vanligt problem är annars, precis som i schack, att den bäste spelare nästan alltid vinner. Med en begränsad mängd vänner som fortfarande spelar spelet blir det mer och mer ett spel man spelar med främlingar. Co-op är mer ett läge som liknar Starcrafts singleplayer på så sätt att de uppdrag som man spelar har primära mål, bonusmål och en asymmetrisk balans mellan motståndarens resurser och era egna.

Co-op låter dig även välja en commander att spela som. Varje commander har olika förmågor och en egen uppsättning enheter som hen kan bygga. Detta är vad som gör läget så intressant och varierat. Du kan från början välja mellan tre enklare commanders och ett par mer avancerade. Varje commander kan levla upp och få nya förmågor med varje nivå. Vissa commanders, som Sarah Kerrigan är närvarande på slagfältet och fungerar som en Hero Unit från Warcraft 3. Jag föredrar detta just för att man får en direkt koppling till sin commander. De commanders som inte är närvarande på slagfältet har för det mesta fler förmågor för att kompensera för detta. Rymdlasrar, Dark Templar på burk et cetera.

Inför denna recension har jag spelat med den nyligen släppta commandern Stukov. Många känner nog igen Alexei Stukov då hans framträdanden i Starcraft har varit många. Stukov är en infested terran, vilket placerar honom och hans armé någonstans mellan Zerg och Terran. Sättet som Blizzard har gjort detta på är både snyggt och ganska underhållande. Stukovs armé är i grunden Terran, men använder sig av aspekter av Zerg. Arbetare och soldater tränas inte, utan kläcks ur äggsäckar. Byggnader flyger inte till nya platser utan går på alla fyra (eller åtta). Spelstilen för Stukov är lite annorlunda från den vanliga. En vanlig armé växer i styrka med en vacker variation. Infested Terrans däremot anfaller i vågor av infested civilians som kläcks ur din bas med jämna mellanrum. Dessa varelser dör efter 90 sekunder i spel. Man kan även bygga infested marines för att öka trycket, men detta gör att man måste välja rätt tillfälle för att öppna dammluckorna då en tillfällig armé av infested marines kan kosta uppåt 1000 minerals. Stukov själv är tyvärr frånvarande från slagfältet men har ett flertal kraftiga förmågor. Den mest välanvända är Infest Structure, som inaktiverar en byggnad tillfälligt och tvingar den att spotta ut broodlings i ett högt tempo istället. Detta är särskilt effektivt i offensiva situationer då man kan vända bunkrar, kanoner och crawlers mot motståndaren istället för en själv. På de senare levlarna kan man även kalla ner en Apocalisk, en biffigare version av en Ultralisk (yikes).

Jag fann Stukov rolig att spela just för att spelstilen var så annorlunda från vad man är van vid som Starcraft spelare. Blizzard har lyckats bra med att fånga känslan hos både Terran och Zerg. Det var intressant att hålla koll på sina resurser och hela tiden försöka hålla tempo med de uppgraderingar som ens tillfälliga armé krävde för att kunna vara stridsduglig. Efter ett par matcher i rad med Stukov kände jag dock att spelstilen var en aning enformig. Det var, till skillnad från multiplayer, inte så mycket val som krävdes av mig som spelare, utan samma strategi och tech-val fungerade ungefär lika väl på alla uppdrag. Vissa uppdrag var också mycket mer välanpassade för Stukovs mycket mobila styrkor än andra. Jag gillade dock omväxlingen och fick upp ögonen för co-op som ett roligt spelläge.

Skriven av: Viktor Larsson