Starhawk lockar med bland annat gigantiska mechs som transformeras till rymdskepp, byggande av strategiska anläggningar och ett saftigt flerspelarläge.

Ibland droppar det ner spel i min brevlåda som verkligen överraskar mig. Det kan vara antingen i positiv bemärkelse eller i negativ. Starhawk hade jag visserligen ganska höga förväntningar på, men spelet lyckades trots det överraska mig på ett mycket positivt sätt.

I Starhawk spelar du som den hårdföre Emmett Graves som delvis infekterats med den åtråvärda energin rift. Det gör att delar av hans kropp skimrar i en läcker blågrön färg. Hela spelet fokuserar på energin rift. Att ha herraväldet över denna energikälla är det som gäller.
Fienden som kallas skabb och outcasts vill inget hellre än att ta makten över rymden och all rift och det måste du stoppa. Du slåss såväl på marken som i feta flygstrider.

Storyn om Graves och hans mannar och slaget om rymden berättas med hjälp av stiliserade tecknade videosekvenser mellan de olika uppdragen. De är snyggt gjorda men tyvärr är inte berättartekniken den bästa utan storyn är ganska hackigt berättad och blev aldrig riktigt fängslande.

Kampanjen i Starhawk började lite trevande och till en början kändes spelet som en besvikelse, men ganska fort växte Starhawk till sig. Jag började med att spela som en fotsoldat med tillgång till en sorts svävande motorcykelliknande fordon kallade sidewinder vilket gjorde att jag snabbt kunde förflytta mig i Starhawkvärlden. Dessa fordon fick mig att dra liknelser till vissa flygsekvenser i Star Wars.

Efter ett tag introducerades jag så till gigantiska mechs som kunde omformas till rymdstridsflyg kallade för hawks. Med dessa kunde jag vandra runt och mangla ner fiender som befann sig på marken eller bege mig in i dogfights mot fientligt stridsflyg. Det gav ett välbehövligt avbrott till markstriderna.

Ganska snart fick jag i uppdrag att bygga olika byggnader. Allt eftersom kampanjen fortlöpte infördes fler och fler byggnader. När jag behövde nya soldater byggde jag en utpost. Att bygga autotornpjäser hjälpte mig att försvara mig då dessa automatiskt skjöt på fienden. När jag behövde ett fordon så byggde jag ett garage – och så vidare. Allt byggande kräver att du som spelar har tillgång till rift. Denna energikälla kan du bland annat få genom att skjuta sänder speciella energitunnor eller från de fiender du skjuter ner.

Kampanjen kan antingen spelas ensam, tillsammans med en kompis på delad skärm eller med upp till tre personer över internet. Kampanjen är bra, men något kort (runt fem-sex timmar). Den fungerar också bra som en slags lärodel till multiplayerspelandet som är Starhawks stora styrka. Här kan upp till 32 spelare spela i gigantiska strider. Tack vare att man kan bygga olika byggnader blir multiplayerspelandet ytterst varierande. Olika spelare har skiftande taktiker. Vissa bygger murar och automatiska vapenstationer. Andra skaffar sig hawks och flyger över spelplanen. Att spela multiplayer i Starhawk är därför ganska krävande.

Starhawk är riktigt actionfyllt spel. Samtidigt har utvecklarna lyckats skapa ett visst strategiskt tänkande i spelet. Tack vare det strategiska tänkandet och flera actionfyllda spelmoment har man lyckats skapa ett ganska omväxlande spel. Hur ska jag då betygsätta Starhawk? Spelet har en bra, om än något kort kampanj vilken är värd en stark sjua i betyg. Det är dock som multiplayerspel Starhawk riktigt glänser och där tvekar jag inte att sätta en nia i betyg. När jag så ska sätta ett slutligt betyg på hela spelet tvekar jag mellan en åtta och en nia men fastnar för en svag nia.

Written by: Mats Ernofsson