Efter ett långdraget väntande har äntligen ett nytt spel i Nintendos hyllade spelserie Super Smash Bros. anlänt. Super Smash Bros. Brawl bjuder på fighting med dels gamla karaktärer, såsom bröderna Mario och Luigi, och dels nykomlingar, däribland Snake från Metal Gear Solid och kapten Olimar från Pikmin.

Efter en otroligt försenad lansering och ett minst sagt plågsamt väntande har Smash Bros senaste utgåva anlänt även här i Europa, och det för att stanna. Detta med både kärlek och hat. Med ett förbluffande yttre och relativt stora prestationer på den grafiska biten har utvecklarna lyckats ta spelet till imponerande höjder, men samtidigt även svika på några av de mest vitala punkterna i Super Smash Bros historia.

Det Nintendo medvetet har tagit bort och fullkomligt försummat i detta redan nu klassiska spel är hardcorespelarnas främsta vapen i den oändliga fighten mellan alla Nintendos historiska karaktärer. Element som i föregående skapelser spelade stor roll har tagits bort och ersatts med det så kallade ”Mario-Kart-fenomenet”. För att tala klarspråk så kan man säga att Nintendos mest heliga spel har tagit ett steg bort från ljuset i riktning mot ett mer casualartat upplägg.

Även om hardcorespelarna inte varit fullkomligt i centrum i föregående spel så är det trots allt dom som har satt spelet på den piedestal det idag står på. Att ta bort funktioner som ger spelet mer djup (exempelvis Wavedash) och istället lägga till vad jag kallar slumpmoment som ökar risken att misslyckas i matcher är inte rätt sätt att balansera spelet mellan casual och hardcore på.

Att öka mängden föremål och lägga på en ”snubbelfaktor” som utsätter spelaren för att slumpmässigt falla pladask mitt i stridens hetta kan inte bli mer irriterande. Det jag istället skulle önskat att se är ett upplägg som tillåter båda spelartyperna att välja ett bekvämt spelsätt som passar just dom. Att begränsa detta åh så gudomliga spel till endast en skara är kort sagt väldigt fel.

För att inte ni läsare ska tappa allt intresse för ett av årets förmodligen bästa spel så bör jag kanske komma till skott och berätta lite om de delarna som utvecklarna faktiskt har lyckats med. Det är ju trots allt inte allt som har blivit sämre.

Som många kanske vet har det blivit en ganska stor tillökning av karaktärer sedan sist. Med bland annat Sonic (Sonic The Hedgehog) och Solid Snake (Metal Gear Solid) som ett tillskott har den redan stora mängden karaktärer blivit ytterligare större och mer exklusiv. Det är givetvis inte bara mängden karaktärer som har ökat utan även innehållet i spelet.

Med nya spellägen som Subspace Emissary, som ersätter det tidigare Adventure-läget i Melee, och ett fullt fungerande online-läge blir Brawl inte bara bra utan faktiskt väldigt imponerande. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att testa online-läget då det inte går att spela online förrän lanseringsdagen. Men trots meningslösa friend-codes kommer förhoppningsvis online-delen vara minst lika tillfredställande som den vanliga multiplayer-delen.

Något som aldrig har varit dåligt under de två föregående spelen är musiken och jag kan tala om att inte heller detta spel missunnar de sanna Nintendo-fantasterna glädjen av att höra gamla goda klassiker i ny fräsch form. Med Nobou Uematsu i spetsen lyckas man, tillsammans med många andra kompositörfallenheter, komponera och rekomponera många av de bästa musikstyckena som någonsin smekt mina trumhinnor. Musiken är för att inte underdriva den absolut bästa delen i spelet tillsammans med allt nostalgiskt material som Nintendo lyckats pressa in i detta enda spel.

Att kunna lyssna igenom de mängder med låtar som spelet har att erbjuda samtidigt som man får chansen att titta igenom hundratals troféer med bakgrundsfakta om spel från ett av världens första spelföretag är en känsla som är svår att beskriva. Allt material, såsom troféer, klisterlappar, musikstycken och framförallt karaktärer som spelet har att erbjuda blir tillsammans en av de absolut största nostalgikickarna en Nintendofanatiker kan tänka sig.

Sammanfattningsvis får man säga att Super Smash Bros. Brawl sannerligen har sina ofullkomligheter, men trots allt lyser dess förmågor igenom och speglar tillbaks på Nintendos absolut finaste stunder. Emellertid inte bara för att påminna oss om de minnen vi redan har utan även för att låta oss skapa nya. En stark åtta!

Skriven av: Sannie Jönsson