Den pastellfärgade mangainspirerade grafiken är inte det enda som visar att Tales of Graces f är ett urjapanskt rollspel. Det finns mycket mer. Läs Thomas recension så får du veta mer.

Tales of Graces f är ett extremt japanskt rollspel. Extremt i det att det inte bara innehåller de flesta klassiska saker från den japanska genren så som barn i huvudrollerna, udda monsterdesign och flera klassiska manga- och animéelement. Det extrema ligger i att man drar alla dessa saker till sin spets. Barnen är extremt barnsliga, monstren varierade och så pass bisarra att man häpnar samt massor av ”kawaii” i både grafisk design och manus. Dessutom har man strött ut en del av animéns mörkare perversiteter. Ta till exempel NPC:n som börjar med att klaga på att vakterna måste kroppsvisitera henne. I nästa sekund rodnar hon över att den ena vakten är så snygg. Det är sådana här krockar mellan uppenbart vuxeninnehåll och den lekfulla barnsligheten som gjort att jag har haft svårt att ta till mig japansk populärkultur tidigare. Tales of graces f ger mig samma känsla.

I centrum står den elvaårige pojken Asbel och hans vänner som hittar en äldre flicka. De döper henne till Sophie när de upptäcker att hon har tappat minnet och så småningom ger de sig ut i världen för att försöka ge Sophie minnet tillbaka. Under spelets gång växer våra huvudkaraktärer upp och detta reflekteras också i karaktärsutvecklingen. Men om den är godkänd är det värre med karaktärerna i grunden. Även som vuxna är Asbel och hans vänner otroligt barnsliga och dialogen får en att häpna emellanåt. Vill man få ett modernt exempel på hur långt spelen fortfarande ligger efter filmbranschen när det gäller att berätta en handling på ett moget och trovärdigt sätt är det bara att sätta sig ned en stund med detta spel.

Så handlingen kommer inte att vinna några priser då måste väl spelet ha något att erbjuda när det gäller strider – rollspelens andra grundpelare. Och visst, många kommer nog inte att bli besvikna. Striderna sker i realtid men det går att pausa och utföra vissa saker. Beroende på vilket vapen man använder samt en räknare med en slags actionpoäng som finns på karaktärens porträtt så kan man anfalla si eller så mycket. Därutöver kan man programmera de övriga karaktärerna i sin grupp så att de kompletterar ens egen karaktär på slagfältet. Går något snett mitt i kan man dessutom byta karaktär när som helst. I grund och botten kan man säga att det handlar om 2D-fighting i en 3D-miljö och gillar man sådant lär Tales of Graces f inte gör en besviken.

Men för mig som är djupt rotad i semi-turbaserade stridssystem (tänk äldre Final Fantasy-spel) känns detta upplägg på striderna mer actionorienterat än strategiskt. Det mest tydliga strategimomentet finns nog i monsterboken man kan titta i när som helst. Där kan man läsa fakta om fienden, bland annat vilka styrkor och svagheter den har. Men utöver det handlar det mest om att attackera, blockera, ladda upp sina anfallspoäng och så börja om igen. Många är de stridssystem som testats i japanska rollspel genom åren och detta är ingen favorit men det finns nog lika många som gillar det än som inte gör det.

Mitt största klagomål är dock att man under långa stunder helt saknar en karta där det tydligt visas var man ska gå härnäst. Istället kan man få veta var man ska genom att hålla inne L2-knappen, men har man ingen koll på var platsen ligger så hjälper det förstås inte. Ett tag hade jag till exempel som enda ledtråd att jag skulle söka upp en person. Nyss kommen till den stora huvudstaden fick jag springa runt en bra stund innan jag med hjälp av uteslutningsmetoden plötsligt hittade rätt. Detta skvallrar om ett designtänkande som hör hemma på 80-talet och är riktigt dåligt.

Så efter ett manus som misslyckas med att engagera mig och ett stridsystem som inte passar mig återstår bara den pastellfärgade mangainspirerade grafiken och ett habilt soundtrack som varken gör något till eller från. Fans av tidigare spel i serien kommer säkert att gilla även detta spel, men de som inte automatiskt dras till japansk manga och animé kommer förmodligen att bli bortstötta av hela produktionen. Det är inte konstigt att den här spelserien är så stor hemma i Japan.

Written by: Mats Ernofsson