Nu är det dags att bege sig till The Big Apple för att slåss med de unga, muterade sköldpaddsninjorna Raphael, Donatello, Michelangelo och Leonardo.

Platinum Games tidigare titlar uppskattar jag väldigt mycket, vilket inledningsvis gjorde mig ytterst hoppfull att få se vad de kunde tänkas åstadkomma med Teenage Mutant Ninja Turtles-universumet. Min förhoppning var att kanske få se mina favoritsköldpaddor komma tillbaka till sina forna glansdagar, men efter att ha testat nya Turtles spelet fick jag tyvärr ångra min upprymdhet.

TMNT: Mutants in Manhattan lider av väldigt fundamentala brister som inte borde få existera i ett modernt spel. Spelet är kantat av en extrem enformighet, spelet besitter allt från tråkiga och själlösa miljöer, som utvecklarna har mage att återanvända vid ett flertal tillfällen, till samma enformiga fiender som pumpas ut om och om igen. Till denna enformighet får man dessutom stå ut med musik som enbart kan beskrivas som hissmusik.

Storyn på totalt nio banor tog mig ca tre timmar och trettio minuter att klara av. Jag kunde först inte tro att spelet var över men jo där rullade eftertexterna och jag började kolla igenom menyerna om man låst upp något nytt spel upplägg eller om jag helt enkelt missat något, men nej det var allt. Så där sitter jag fundersam på vad jag precis spelat igenom och tänker att; ja, jag kan ju inte recensera något som jag bara lagt tre timmar på, så jag sätter mig för att spela igenom spelet en gång till och ska ta mig an första bossen Beebop och plötsligt så presenteras en ny cutscene som introducerar Rocksteady in i boss striden och nu tvingas jag slåss mot två bossar, vilket trots allt får smilbanden dra en aning. Ett roligt inlägg som jag upptäcker även fungerar på flertal andra banor.
Då detta sker på måfå innebär det att du kan få spela om vissa banor flertal gånger innan du får en dubbel boss strid.

Men efter att ha klarat spelet ännu en gång, fast nu på ännu kortare tid än innan, detta beroende på att du kan levla upp dina sköldpaddor med perks och nya special attacker som kallas för ninjutsu – som du dessutom kan uppgradera för att få ner respektive perks cooldown. Du kan även tillämpa dessa specialattacker till alla enskilda sköldpaddor, vilket tyvärr gör att sköldpaddorna inte känns unika på något vis, det vill säga mer än till utseendet.

Det jag uppskattar mest med spelet är boss-striderna, det är verkligen där spelet får visa sina styrkor med sina klassiska karaktärer som Beebop, Rocksteady & CO, samt boss musik som bitvis får adrenalinet att pumpa. Tyvärr så levererar inte resterande delar av spelet på samma vis på grund av sina allt för kaotiska och enformiga strider.

AI:n, alltså de övriga sköldpaddorna, i spelet har både sina ljusa och mörka stunder, antingen är resterande sköldpaddor väldigt hjälpsamma med att hålla bort fienderna medan du desarmerar en bomb eller liknande, men så har de en tendens att allt för ofta ställa sig i ett hav av eld eller dylikt.

Men visst måste det vara bättre i co-op tänker du? Nja inte mycket till upplyft får det via onlineläget som har en del synkroniseringsproblem, i alla fall via PS4:an, tyvärr så saknas även soff-co-op helt och hållet så du kan räkna bort att sitta med ett par vänner i soffan och känna er nostalgiska en lördag kväll.

Jag kan omöjligt rekommendera Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan till någon, om du vare sig är ett fan utav beat ’em up spel eller Teenage Mutant Ninja Turtles, på grund av bristen på innehåll och priset som utgivaren vill ha. Har man börjat tröttna på ett spel som är 3 timmar långt innan det är slut, så är det något som inte står riktigt rätt till. Frågan jag ställer mig själv nu är om Platinum Games har stagnerat? Förlorat sin gnista eller var det helt enkelt tidsbrist som gjorde att TMNT: Mutants in Manhattan föll platt?

Written by: Toni Thörnqvist