Ola höjer misstänksamt ett ögonbryn så fort han hör ordet licensspel. Nu är det dags för Terminator Salvation att bli spel. Bra eller dåligt? Döm själva av Olas recension.

Det är inte ofta man kan associera licensspel med kvalitet. Nostalgiskt blickar man tillbaka på Disneys Djungelbokenspel eller när man fick röja runt som Robocop på sin gamla Amiga. Idag verkar branschen främst vara intresserad på att mjölka pengar ur en franchise som möjligt utan någon vidare tanke på kvalitén. Gillade man filmen köper man spelet verkar resonemanget gå men konsumenternas och spelkritikernas förtroende sinar med varje floppartad release.

I samma veva som den nya Terminatorfilmen hade premiär på biograferna dök även det medföljande spelet upp på hyllorna. Det är utvecklarna bakom Bionic Commando, de svenska Grin, som har tolkat den actionspäckade filmen och försökt göra om den till ett underhållande tv-spel. Man sätts i rollen som John Connor, mänsklighetens utvalde frälsare, och får genast börja peppra kulor på illasinnade metallskrällen. Kontrollen liknar den i Gears of War och fungerar ganska bra. Man tar betäckning med A-knappen och kan antingen skjuta blint eller kika upp med geväret för prickskytte. Man har kört med ett säkert kort här och även om systemet känns igen så får det helt klart godkänt.

Tyvärr är det ganska svårt att ta sig över låga murar och andra hinder och man blir ofta irriterad på att man konstant får hitta långa omvägar runt till synes helt obetydligt små hinder. Man märker även snabbt att detta inte är den enda punkten där utvecklarna inte riktigt tänkt till. För det första känns det ofta som att striderna är helt ändlöst långa. Samma sorts fiender nöter på en i våg efter våg. Det är sällan man möter de skelettliknande monstren som man ser på vita duken. Istället rör det sig om en sorts flygande dammsugare som är väldigt lätta att skjuta ned eller de frustrerande ”spiders” som är fyrbenta robotar som endast går att skada i ryggen. Striderna blir därför ofta rätt långa och om man inte spelar tillsammans med en kompis kan de dessutom bli hemskt jobbiga att klara av. Som om inte detta vore nog finns det dessutom en hel uppsjö av dessa och det är inte sällan man tvingas döda uppåt tio stycken per strid.

Från en värld som är så rik på vansinniga vetenskapliga fenomen såsom tidsparadoxer och självmedveten teknologi borde det finnas en god bas att hitta på en spännande och engagerande story till spelet men även här lämnar spelet mer att önska. Sensmoralen verkar vara att John Connor är en förbaskat hyvens kille och inte särskilt mycket mer. Man räddar folk hit och dit och ger sig iväg på självmordsuppdrag efter självmorduppdrag.

Terminator Salvation får dock inte helt underkänt. Det är som en fattigmans Gears of War. Det saknar attityden och flytet från sin mer framgångsrike storebror, men man kan ändå ha kul med det om man bortser från de repetitiva elementen och den något bristfälliga storyn. Ljudbilden backas upp av det utsökta Terminatior-soundtracket och grafiken når upp till 2009 års standard men utan att ge något extra. Dessutom är de sekvenser då man får möta de riktiga terminatorerna både välgjorda och gastkramande. Känslan av att man är i totalt underläge är stor och de obönhörliga skottsalvorna som regnar över en får nackhåret att resa sig. Det kanske största problemet är att upplevelsen är så kort. Efter dryga fyra timmar är föreställningen slut. Visst, man kan spela på högre svårighetsgrad men då blir de repetitiva elementen så mycket smärtsammare. Det är svårt att hitta en riktigt bra motivering till varför man ska köpa Terminator Salvation till fullpris. Vänta tills det gått ned i pris eller hyr det över en regnig helg.

Written by: Ola Lundin