Ett av de mer efterlängtade spelen till Oculus Rift har länge varit Cryteks The Climb. En friklättringssimulator som låter spelaren utforska olika delar av världen i jakten på en höjdrush.

Precis som många andra Virtual Reality (VR) spel saknar The Climb någon direkt handling. Det är bara du, dina svettiga händer och ett väldigt brant berg. Detta tar dock inte bort något från spelet utan cementerar snarare känslan av att du inte spelar ett spel utan närmare en simulator för friklättring. Varje bana består av tre etapper upp för en minst sagt imponerande klippa. I spelet finns för närvarande tre banor: Sydostasien, Grand Canyon och Alperna. Varje bana har sin egen miljö och klättringsprofil. Alla tre är väldigt snygga både i stort och smått. Det märks att det är Crytek som ligger bakom spelet då deras förkärlek för välskapad grafik lyser klart genom spelets olika banor. Detaljer som vatten, insekter och smågrus har alla fått en kärleksfull behandling och förhöjer verkligen upplevelsen då den största mängden tid trots allt spenderas med näsan riktad mot bergsväggen.

Själva klättringsupplevelsen är behaglig och fridsam. Då spelet inte går på tid eller utsätter dig för fiender på något sätt går det att ta allt i sitt eget tempo. Det här är en av spelets styrkor i min mening. Det är en rätt avslappnande upplevelse att klättra sten för sten, vända sig om och titta ner över en himmelsk oas eller en alpby i fjärran. När man slutligen når upp till toppen finns det en påtaglig känsla av tillfredställelse över den egna prestationen.

Eftersom The Climb är till Oculus Rift så är utgångsläget för spelaren ett sittande läge med en Xbox One-kontroll som primär kontrollmetod. Det här är i min mening spelets största svaghet. Det jag verkligen, verkligen hade velat uppleva i detta spel hade varit en välgjord handspårning med tillräckligt mycket frihet för att själv sträcka mig mellan avsatser och klippskrevor. Att använda min kropp för att förflytta mig genom banan och slutligen nå toppen med värk i mina armar. Istället sitter jag passivt med en handkontroll i mina händer och vrider på huvudet för att flytta mina händer i spelet. Dissonansen mellan vad jag ser i spelet och hur jag interagerar med spelet kunde inte ha varit större. Efter att ha testat både HTC Vive och Oculus Rift kan jag lugnt säga att Rifts rörelsespårade ”Touch”-kontroller inte kan komma snabbt nog. Det positiva undantaget till detta är de tillfällen då jag måste sträcka på min kropp för att kunna nå högre eller längre. Jag märker att så fort jag börjar arbeta med kroppen och inte bara sitter passivt så går min inlevelse upp direkt. Jag vet inte hur medvetet detta är från spelutvecklaren, men jag uppskattade det oavsett. Ytterligare en negativ sak med hur spelet styrs är hur ofta spelet misstolkar vad jag vill göra med mina händer. Varje gång man vill ta ett nytt grepp behöver man titta i riktningen man är på väg. Det händer rätt ofta att spelet misstolkar detta och att spelaren lämnas dinglande i luften sexhundra meter ovanför havet. Det är aldrig en bra upplevelse när man som spelare vet vad man vill göra, kommunicerar detta till spelet och dör för att spelet inte kan tolka spelarens intentioner på rätt sätt.

The Climb marknadsförs som ett spel och har utmaningar, tidtagning och en funktion där du kan tävla mot andra spelares spöktider på en bana. Det känns dock sällan som ett spel utan mer som en upplevelse. Jag finner dock att denna upplevelse inte är så lång eller djup som jag skulle vilja med tanke på spelets pris. Virtual Reality är ett ungt medium och många är hungriga på rika upplevelser och då också villiga att betala mycket för dessa. Dock känns The Climb mer som ett techdemo som har vidareutvecklats till ett spel över ett par månaders tid. Det känns omotiverat att ta 50 dollar för den mängd spelande som huvudspelet innehåller trots den höga nivån av grafisk verklighetstrogenhet.

Skriven av: Viktor Larsson