Thief är tillbaka i en nystart. Som mästertjuven Garrett lär du dig snabbt att utföra den ena stöten efter den andra. Fast, håll dig i skuggan. I ljuset blir du ett lätt byte.

Den gamla kultklassikern Thief är nu tillbaka i nytt format. Originalspelet som dök upp i slutet på 90-talet blev känt för att vara det första smygarspelet som lät spelaren aktivt nyttja ljus och mörker för att hålla sig i skymundan. Hurvida konceptet och mekaniken fortfarande står sig i denna reboot återstår dock att se.

Spelet inleds sakta men säkert med en kort och informativ presentation av huvudkaraktären och själva spelmekaniken. Utan för mycket trassel eller långdragna läroavsnitt får man ganska snabbt grepp om såväl spelmekanik, huvudkaraktär och vad storyn till större del kommer att kretsa kring. Storyn känns dock med ens något påtvingad och oengagerande då den helt och hållet grundar sig på en envis och trångsynt huvudkaraktär, samt någon form av flummig sjukdom som spridit sig i den stad spelet utspelar sig i.

Storyn haltar kort sagt på grund av ett något krystat upplägg men lider förmodligen mest av det relativt torra och tråkiga röstskådespeleriet i kombination med den bitvis förfärliga läppsynkningen. Även handlingen i allmänhet känns intetsägande och oengagerande känns dock huvudkaraktären, Garrett, stundtals övertygande. Vilket i slutändan räddar en del av den annars mediokra handlingen, då Garrett allt som oftast agerar berättarröst.

Om man bortser från storyn blir man redan från start förberedd på att alltid hålla sig i skuggorna. Där man inte bara är så gott som osynlig, utan även har möjlighet att roffa åt sig saker och ting helt obemärkt. Man inser dock rätt omgående att det finns mycket att stjäla, men att en hel del av det som finns att stjäla inte är mycket värt. Det ligger nämligen mängder med småpryttlar och skräpar lite varstans i spelet, allt från silverbestick till guldpengar. Att plocka på sig allt man ser känns därför i det långa loppet ganska meningslöst. Så för inte bli helt tokig av allt stjälande kan man istället inrikta sig på de större bytena och de större stötarna, som ger avsevärt mycket mer pengar i gengäld.

När det kommer till de större stötarna finns det faktiskt en hel del att välja på, framförallt i form av sidouppdrag och alternativa platser att besöka. På dessa alternativa uppdrag finner man utan tvekan spelets mest intressanta byten och de kanske mest komplexa pusslen att lösa. Under dessa uppdrag får man möjlighet att glänsa med sina tjuvaktigheter, men tråkigt nog lyckas inte de alternativa stötarna alltid att leva upp till sin fulla potential, till största del på grund av den extremt korkade AI:n och det något strikta klättrandet. Datorstyrda karaktärer är nämligen väldigt långsamma på att agera och ser sällan längre än en meter framför sig – såvida man inte befinner sig i någon form av ljus eller ökar svårighetsgraden rejält. Det klättrande som finns att välja på är begränsat till ett väldigt ojämnt antal punkter, precis som i resterande delen av spelet.

Ska man å andra sidan anta utmaningarna på några av alla de sidouppdrag som finns att välja på gör man bäst i att lära sig använda Garretts olika förmågor, samt låsa upp åtminstone en av de många egenskaper som man kan förse honom med. Garrett kan nämligen redan i början av spelet använda sig av något som kallas för fokus som hjälper honom att se gömda saker tydligare. Det är även bra att utnyttja något som kallas för ”swoop” som enkelt formulerat tillåter Garrett att graciöst ”svepa” fram två till tre meter snabbt och ljudlöst. Han har även möjlighet att förbättra sina förmågor som tjuv på olika vis. Han kan bland annat förbättra förmågan att höra och se vart fiender befinner sig eller lära sig att lättare dyrka diverse lås. Som om inte det vore nog finns det också möjlighet att förbättra sina odds som tjuv genom att införskaffa diverse redskap, som exempelvis skiftnycklar och tänger.

Utöver det positiva och det negativa som nämnts ovan får man dessutom vara beredd på att stå ut med låg framerate och ett väldigt uppstyltat stridssystem. Grafiken är dock lite av en tröst, med såväl ljussättning och detaljrikedom som tilltalar. Den öppna världen inger dessutom en rätt distinkt atmosfär och lockar till utforskning, men då den ordentligt tilltagna staden man befinner sig i är uppdelad i olika sektioner som kräver rätt så ordentliga laddningstider försvinner lusten att utforska ganska snabbt. Det krångliga och begränsade klättrandet gör tyvärr inte upplevelsen mycket roligare heller för den delen, då det är det huvudsakliga sättet att ta sig fram på.

Sammantaget känns Thief både simpelt och komplext. Det erbjuder djup genom alla egenskaper och redskap samtidigt som det lockar till utforskning och erbjuder en del ögongodis i kombination med viss utmaning. Men det hela fallerar dessvärre på grund av korkad AI, strikt klättrande, låg framerate, tråkig story och långa laddningstider. Orkar man stå ut med alla negativa bitar finner man likväl ett relativt intressant smygarspel under ytan.

Skriven av: Sannie Jönsson