En nostalgivåg sveper genom rollspelsgenren just nu. Supermodern grafik stjäl inte längre det mesta av rampljuset.

Nej, istället är historieberättandet, karaktärerna och valen de gör som får ett spel att flippa eller floppa. Baldur’s Gate är en av de mest klassiska rollspelsserierna till PC någonsin. Vi var många som under 90-talet spenderade otaliga timmar med fyrkantiga ögon framför datorskärmarna och lät oss omslutas av den rika rollspelsvärlden. Därför var det underbart att spelutvecklaren Obsidian gjorde så tydliga referenser till Baldur’s Gate i sitt spel Pillars of Eternity som kom ut förra året. Grafiken var densamma, handgjorda och stämningsfulla som i sin storebror och det semi-turbaserade stridssystemet kändes också igen. Handlingen var en klassisk fantasyhistoria men fylld av många intressanta val.

Efter att ha åtnjutit stora framgångar med Pillars of Eternity har Obsidian nyligen släppt sitt andra spel i klassisk 90-talsanda. Spelet heter Tyranny och den här gången har utvecklarna tagit ut svängarna mer med den klassiska formulan. Medan Pillars of Eternity var ganska traditionsbundet vågar Tyranny sticka ut. Grafik, stridssystem och karaktärsbyggande är fortfarande utfört efter konstens alla regler, men handlingen och de val spelaren ställs inför sticker ut – och detta på ett mycket intressant sätt.

Till en början känns det som att ens karaktär bara är en ondskans lakej, motsvarande en ringvålnad eller en orchkapten från Sagan om ringen, men ganska snart upptäcker man Obsidian tänkt ett steg längre. Det finns en mörk centralgestalt, Kyros, vars ondska inte går att ifrågasätta, men under honom i hierarkin finns det mängder av personer som bara gör sitt jobb. Som följer sin mästares order helt enkelt för att de har en familj att försörja. Det är en sådan person som spelaren antar i Tyranny. Av en eller annan anledning (som spelaren själv kan vara med och påverka) har huvudpersonen rekryterats till Kyros armé och varit involverad i hans erövringar. Det spelaren sedan får ta ställning till och utforska är huruvida ens karaktär själv korrumperats och blivit ond av detta eller om hen bara är en kallhamrad pragmatiker och överlevare. Det finns gott om utrymme att agera barmhärtigt, men det kräver att huvudpersonen kan försvara sådana handlingar inför sina överordnade.

Således tar Tyranny steget förbi den klassiska skildringen av godhet och ondska som brukar vara förhärskande i Fantasy och gör spelvärlden till en mer mångbottnad plats. Det tvingar spelaren att ta ställning i svåra situationer och kanske utforska sina egna värderingar.

Det enda som förtar intrycket en aning är att dialogen och karaktärerna ibland är lite tramsigt skrivna. Den onde furstens löjtnanter framstår inte sällan som käbblande barn snarare än iskalla krigsherrar. Det hela blir nästan för underligt när krigsherrarna i fråga själva kommer på sig själva med att låta som småbarn och kommenterar detta faktum i speldialogen.

Sammanfattningsvis är Tyranny verkligen ett spel som bör upplevas av alla som uppskattar rollspel, men som inte kräver den allra senaste grafiken. Tack vare sin fascinerande premiss med ont-och-gott-tema undviker Tyranny att bli ett kompetent men slätstruket rollspel och lyfter sig självt till något ytterst relevant. Gråzoner är något som världen behöver mer av: i media, i politik, i film och i datorpsel.

Written by: Ola Lundin