Watch Dogs har varit ett av de mest efterlängtade spelen för många ägare av en PS4 eller Xbox One. Håller spelet måttet och är det en potentiell start på en ny, omtyckt spelserie?

Den självutnämnde rättsskiparen Aiden Pearce har nu äntligen anlänt för att med sina hackingkunskaper visa hur nästa generations spel ska se ut. Watch Dogs inleds sakta men säkert med en engagerande, men något segstartad story, där man stegvis får bekanta sig med huvudpersonen Aiden Pearce. Under inledningen får man veta att Aiden 11 månader tidigare misslyckades med ett rån på hotellet ”The Merlaut” och att han på grund av detta fått sin systerdotter mördad. Händelsen har satt en del spår hos Aiden som blivit besatt av att hitta systerdotterns mödare. Tonen i spelet påminner bitvis om den dystra ton man finner i Max Payne-spelen. Storyn kretsar nämligen huvudsakligen kring Aidens hämndmotiv och den sargade man som Aiden blivit efter olyckan.

Aiden drivs dock inte enbart av ren hämndlystnad utan även av det faktum att hela Chicago, där spelet utspelar sig, är under konstant uppsyn av det så kallade CTOS(Central Operating System). Det är tillsammans med en rad andra faktorer en bidragande orsak till mordet på hans systerdotter. Aiden nyttjar därför sina kontakter och sina hackingkunskaper för att bryta sig in i CTOS och på så vis få kontroll över situationen, för att i sin tur kunna leta reda på mördaren. Under storyns gång stöter man på en mängd intressanta karaktärer som var och en visar på ett välskrivet manus och grymma röstskådespelare. Man får förvisso bortse från den något fyrkantiga skådespelaren bakom Aidens röst, men slår man ihop alla dialoger med såväl animeringar som karaktärsdesign får man en väldigt trovärdig berättelse som håller en fastklistrad i många långa timmar.

Ubisoft spänner dock inte bara sina muskler gällande storyn och intressanta karaktärer, utan även när det kommer till bandesign och omgivningar. Watch Dogs är nämligen i det stora hela ett väldigt vackert spel som bjuder på ständig rörelse, dynamiskt väder, intresseväckande miljöer och en extremt detaljrik och interaktiv värld. Rent grafiskt märks det dock att spelet begränsas av den så kallade multi-gen och multi-formats-spärren. Spelet finns ju tillgängligt på alla konsoler, vilket förmodligen gjort det svårt för utvecklarna att optimera det till PC, PS4 och Xbox One. Det hela hade dock varit betydelselöst om det inte varit för att utvecklaran utlovat ett så mycket snyggare spel under de första visningarna av Watch Dogs. De tydligaste förändringarna som har skett sedan vi första gången såg spelet är en nedskalning av upplösningen, som numera inte riktig uppnår Full HD-standard, och en nedskalning av bilduppdateringen som numera ligger på omkring 30 FPS.

I skala och i stil är Watch Dogs jämförbart med GTA V, de båda är så kallade open-world-spel. Detsamma gäller när det kommer till alla de potentiella sidouppdrag och övriga sysslor man kan ta sig an. Chicago är dock en något mindre yta att utforska, men det är å andra sidan en något mer levande stad än den i GTA V. Aiden har också en betydligt mycket större arsenal av olika typer av vapen, teknik och förmågor att nyttja. Det pekar på att Watch Dogs skiljer sig något från den upplevelse man får i exempelvis GTA V. Det mesta kretsar nämligen kring teknik, vapen och ”stealth” i Watch Dogs. Det lönar sig alltid att ha ett strategiskt övertag i alla de strider man med jämna mellanrum hamnar i.

Det är här Aidens hackingkunskaper kommer in i bilden, då i princip allt man gör i Watch Dogs kretsar kring Aidens förmåga att hacka sig in i såväl kameror som datorer och andra tekniska prylar. Aiden hackar sig in i dessa prylar med hjälp av mobilen, allt via ett enkelt knapptryck. Och det otroliga är att det går snabbt och enkelt att lära sig, om man bortser från den något för informationstäta introduktionen av spelet där det ständigt föränderliga och AR-liknande interfacet kanske blir lite väl mycket att ta in på en och samma gång. Det är inte många gånger jag upplevt uttrycket ”information overload” innan, men det var nog vad inledningen i Watch Dogs blev i mina ögon. Även om jag faktiskt tycker att Ubisoft var snälla och sparade lite på alla jobbiga tutourials.

Det positiva är dock att man gärna vill lära sig alla förmågor som Aiden besitter. De är nämligen väldigt intuitiva och riktigt underhållande att använda. Genom att hacka övervakningskameror får man exempelvis ett strategiskt övertag och en överblick över slagfältet, samt möjlighet att hacka annan utrustning som är inom synhåll från kameran. Väljer man å andra sidan att hacka styrenheten i valfritt elskåp skapar man sig snabbt ett dödligt vapen i form av en kombinerad ljusbåge och explosion som fienderna definitivt inte tycker om. All form av hacking sker som sagt via en enda enkel knapptryckning, vilket gör det hela väldigt användarvänligt och lättåtkomligt. Detsamma gäller även all hacking som finns tillgänglig när man sitter bakom ratten. Man kan hacka såväl vägbommar, broar som spikmattor, både till sin för- och nackdel under biljakterna.

Utöver det har Aiden möjlighet att bygga ihop mindre manicker. Detta i en rätt så bred utsträckning. Det handlar om manicker som har rena strategiska fördelar och manicker som är helt offensivt inriktade. Man hittar delar till dessa manicker lite varstans i världen, men det går även att köpa delar i diverse butiker. De strategiska prylarna tillåter en att överlista den relativt trovärdiga AI:n och bidrar på det viset med tillfredställelse. Att exempelvis spränga saker med hjälp av de offensivt inriktade prylarna är även det väldigt tillfredställande, mycket tackvare en övertygande och rolig fysikmotor.

Som grädde på moset kan man dessutom uppgradera alla förmågorna – tillsammans med en uppsjö av andra förmågor – vilket förstås gör det hela ännu roligare. Förmågor som bilkörning, stabilitet vid siktande med specifika vapen och möjligheten att sakta ned tiden vid hetsiga strider är bara några av alla de förmågor man kan uppgradera. I vissa fall är det nästan nödvändigt att uppgradera sina förmågor, speciellt när det kommer till Aidens bilkörning som initialt känns något bristfällig och en aningens för arkadlik. Det är synd då bilkörningen tar rätt så stor plats i spelet och då resten av spelet känns så trovärdigt. Allt som allt bidrar dock detta näst intill gigantiska system med ett helt nytt sätt att spela på och i slutändan bidrar det även med en ny och intressant spelmekanik som i mina ögon har en enorm potential.

Detsamma gäller sidouppdragen och multiplayerlägena, som visserligen inte alltid är lika nytänkande men som i många fall visar på bra speldesign. De vanligaste sidouppdragen går huvudsakligen ut på att rädda folk i nöd eller rädda dem från ett pågående brott, medan andra är lite mer nytänkande än så och ger en möjighet att utreda mordplatser och liknande. Men så finns det sidouppdrag som är ännu lite mer annorlunda. Dessa kallas för ”Digital Trips” och är mer eller mindre som ett helt eget minispel. Det finns totalt fyra att välja på och alla skiljer sig en hel del från mängden. Det exempel som jag fastnade mest för, och som för övrigt alla borde testa, är ”Digital Trip” som låter en massakrera hela Chicago med en gigantisk mekanisk spindel.

Denna totala omväxling ger sig även till känna när det kommer till multiplayerläget, som tydligt inspirerats av Dark Souls. För precis som i Dark Souls kan man när som helst bli attackerad av andra spelare, så länge man har godkänt den funktionaliteten. Man kan bland annat bli attackerad genom rena dataintrång via andra spelares hackingförsök, eller så kan man bara söka upp andra spelare via onlinetjänsten för ett gammalt hederligt street race. Det finns många multiplayerlägen som alla har sin egen charm och som i de flesta fall är enkla att sätta sig in i och lagom beroendeframkallande. Ytterligare ett exempel på ett intressant tillskott är möjligheten att spela mot andra spelare som styr Chicagos alla poliser via den kostnadsfria iPadappen, samtidigt som man själv försöker fly fältet.

Allt som allt är Watch Dogs ett riktigt bra spel och en riktigt bra start på en ny spelserie. Det finns förstås brister som tyvärr förstör en del av upplevelsen, men det är inget som jag i det stora hela tycker påverkar för mycket. Jag ser redan fram emot Aidens nästkommande äventyr.

Written by: Sannie Jönsson