Storyn i Wheelman är lite av ett möte mellan The Fast and the Furious och GTA-spelen där Vin Diesel gör huvudrollen.

Konceptet för action-racingspelet Wheelman är i grund och botten riktigt intressant. Storyn kretsar kring en agent som infiltrerar Barcelonas under värld som flyktbilsförare medan själva spelupplevelsen fokuserar på hejdlös action i förarsätet på några världens snabbaste bilar. Galna stuntmoves och skottlossning i 180 kilometer i timmen ska få spelaren att sitta som klistrad vid TV:n med adrenalin droppandes ur näsborrarna. Lyckas utvecklarna nå ända fram? Tyvärr, inte på långa vägar. Det första man slås av när man sätter igång Wheelman är att grafiken är riktigt undermålig. Spel av idag brukar hålla en viss standard när det kommer till grafiken men när det kommer till Wheelman är kvalitén på sina ställen rakt av dålig. Detta är särskilt tydligt i mellansekvenserna där karaktärernas ansikten är lågupplösta och rör sig klumpigt med risigt utförda animationer. När man väl rör sig ute på gatorna kliver texturerna några steg upp men här blir spelet istället lidande med allt för enformiga miljöer och brist på detaljrikedom.

Inlevelsen hjälps på traven en aning av att själva bilkörningen håller en relativt god kvalité. Känslan av hastighet är inte alls lika påträngande som i till exempel Burnout-serien eller Pure och bilarna verkar sakna tyngd. De känns som att man inte riktigt putsat till spelkänslan tillräckligt för att det ska kunna mäta sig med dagens racingspel. Man har fört in en del nyskapande element såsom särskilda manövrar där man kan kasta sig från fordon till fordon i farten och ramma andra bilar med förödande effekt men det hjälper ändå inte spelet på det stora hela.

Storyn är lite av ett möte mellan Fast and the Furious och GTA-spelen. Den gör tillräckligt i början för att man ska bli intresserad men håller inte riktigt uppmärksamheten igång genom hela spelet. Vin Diesel gör rösten till huvudkaraktären Milo men det är egentligen den enda godkända skådespelarinsatsen som finns med. Soundtracket är absolut förglömligt och gör inget för att försöka väcka liv i den döda atmosfär som råder spelet igenom.

Även om Wheelman definitivt kan bjuda på några få timmars underhållning så känns det ändå som att det saknar själ och attityd. Efter ett tag blir uppdragen dessutom väldigt frustrerande och repetitiva vilket gör att man tillslut bara vill stänga av. Även om grundtanken är god så har man spenderat allt för lite energi och engagemang på Wheelman. Ett riktigt platt fall.

Written by: Ola Lundin