Med en gigantisk, pekskärmsförsedd handkontroll jagar Nintendo marknadsandelar med sin nya spelkonsol. Flipp eller flopp? Sannie har svaret.

Nintendo är ett underligt bolag, jag antar att de är ungefär lika underliga som de är innovativa. Faktum är att deras innovativa tänk är det som många gånger hjälpt spelindustrin att utvecklas och att blomstra på sätt den tidigare inte förmått. Då ligger inte min första tanke enbart på rörelsekänsliga kontroller eller på 3D utan glasögon, utan snarare på äldre innovationer inom branschen som denna jätte till företag försett världen med. Från en av världens första handhållna konsoler (Game and Watch) fram till pekskärmsprecision och dubbla skärmar (Nintendo DS), eller varför inte från världens första konsolspel med sparfunktion (Zelda) till banbrytande plattformshopp i yttre rymden (Mario Galaxy). Listan kan göras lång, vilket i sin tur gör det nära på omöjligt att förutspå vad som kommer att ske härnäst. Så det är med stor iver och sann nyfikenhet världen har mottagit Nintendos senaste tillskott, Wii U.

Den första märkbara och den kanske mest unika funktionen på Wii U är dess kontroll som består av, inte bara två tryckkänsliga styrspakar ett styrkors och tretton synliga knappar, utan även en pekskärm. Kontrollen är därför avsevärt mycket större än vad man vanligtvis är van vid, men besitter då förstås ett effektivt verktyg att navigera både menyer, webbläsare och skrift på. Det har kretsat mycket rykten och många spekulationer kring hur klumpig kontrollen måste kännas och hur osmidigt det måste vara att ha något så stort i handen när man spelar. Många av dessa spekulationer har emellertid blivit bortblåsta när människor över hela världen allt eftersom fått provköra den. Min spontana känsla är att kontrollen trots sin storlek sitter som gjuten i handen och att dess bredd snarare gör positionen för mina armar än mycket bekvämare jämfört med de övriga modeller på marknaden.

Utöver kontrollens pekskärm besitter den även två högtalare, volymreglage, hörlursutgång, kamera, mikrofon, IR sensor, TV-kontroll, accelerometer, gyroskop, NFC och bluetooth support, start- och selectknappar, powerknapp, homeknapp, syncknapp och diverse ingångar för laddning av det inbyggda batteriet, plus övriga uttag för kommande tillbehör. Den enda av alla dessa knappar och funktioner som behöver förklaras är TV-kontrollknappen, som egentligen bara ger dig möjlighet att styra din tv via Wii U-kontrollen.

Batteritiden på kontrollen är inte den absolut bästa, batteriet varar någonstans mellan tre till fem timmar, och resulterar en del gånger i att man får sätta i laddaren när man är mitt uppe i något. Men det är också just det som är så funktionellt, kabeln till laddaren är lång och efter man pluggat i den är det bara att fortsätta spela. Den enda nackdelen är att man inte kan sätta sig precis vart som helst när laddaren är i, den kräver dock bara ett vanligt vägguttag och sådana finns det ju i de flesta fall gott om.

Det är väldigt varierat när det kommer till hur flexibel Wii U:n är med signal mellan kontroll och konsol, i vissa fall tappar man signalen efter bara fem meter medan man i andra fall kan gå hela tio meter ifrån konsolen utan att det bryts. Enligt de tekniska specifikationerna ska det fungera utmärkt upp till 26 fot, det vill säga ca 8 meter, men det verkar som sagt variera en del. Hela upplevelsen är egentligen rätt så bisarr till en början, man är inte van vid att ha den valmöjligheten som Wii U:n erbjuder, att bara resa sig och gå iväg från konsolen men ändå fortsätta spela. Men det är onekligen en känsla jag gillar.

Grafikkortet som sitter i Wii U:n är ett AMD Radeonbaserat grafikkort som klarar av att spotta ut bilder, filmer och spel av Full HD kvalitet. Processorns kraft ligger inte riktigt på samma nivå som grafikkortet, men ska enligt specifikationerna vara en processor från IBM med flera kärnor. Mycket noggrannare specifikationer än så ger Nintendo själva inte ut, men det konstateras om och om igen på diverse sajter att Wii U:n i det stora hela är kraftfullare än både PS3 och 360. Detta är givetvis inte så konstigt då tekniken i 360 och PS3 trotsallt har en del år på nacken. I vilket fall som helst påpekar Nintendo själva att Wii U:n inte avser vara ett tekniskt monster utan snarare en frisk fläkt inom branschen med sina unika möjligheter.

En stor del av idén med Wii U och pekskärmen som finns på kontrollen är att öppna upp nya dörrar för den co-op spelande och competitive gaming som sker i samma rum och på samma konsol. Detta kan göras bland annat i form av det Nintendo kallar för asymetric gameplay. Asymetric gameplay funkar så att de spelare som deltar har två olika förutsättningar beroende på om de håller i Wii U gamepaden eller i en vanlig kontroll. Ingen av spelarna som har en vanlig kontroll har en aning om vad som försiggår på gamepadens skärm och tvingas därför att kämpa med helt andra förutsättningar än vad man vanligtvis är van vid.

Grundtanken är helt enkelt att öka möjligheterna till nytänk och göra det möjligt för spelutvecklare att ta sina verk till tidigare outforskad mark. Detta kan förstås innebära alla möjliga sorters innovationer, och därmed en hel del spänning för oss spelare i framtiden. Bland de titlar som finns ute just nu är det framförallt ZombiU och Nintendo Land som nyttjar stora delar av de funktioner som kontrollen besitter. Medan många andra spel bara använder pekskärmen som en karta, eller som en spegling av det som sker på TV-skärmen och alltså gör det möjligt att spela utan att ha teven igång eller på en annan kanal. Allt detta kräver förstås en väldigt snabb och korrekt överföring av data, konsolen och kontrollen emellan, och imponerande nog görs detta klanderfritt utan minsta antydan på eftersläpningar eller liknande.

Nästa stora nyhet ligger till synes inte på det yttre utan då snarare på det inre. Konsolen är nämligen väldigt lik dess föregångare Wii, och lämnar därför inte mycket att säga om dess yttre. Den mest attraktiva förändring på det inre, eller rättare sagt i mjukvaran, är inte bara de lättnavigerade menyerna utan även möjligheten att skapa sig ett Nintendo Network ID. Detta ID ger användaren en profil och en Mii (en virtuell version av dig själv) , både online och på konsolen, denna profil används sedan för att komma åt Wii U:s alla onlinemöjligheter. De onlinemöjligheter som finns tillgängliga är Mii-verse, Nintendo E-shop, Nintendo TVii och Friends-list. Nintendo TVii är inte i funktion ännu, Mii-verse är ett socialt nätverk där spelare samlas för att prata och umgås och på E-shop:en finns det möjlighet att testa demon och köpa spel. Sist men inte minst har vi Friendslist, som är till för att samla alla dina vänner och deras profiler. Det som gör Friendslist till en så välkommen funktion är att man med hjälp av den och sitt ID slipper pilla med friendcodes.

Det finns även en del andra onlinefunktioner som är väldigt välkomna, och däribland en lättanvänd webbläsare, en videochatt och en YouTubekanal. Det tillskott som jag upplever lämnar störst intryck är faktiskt webbläsaren. Den funkar helt enkelt så bra att jag ofta föredrar att använda den framför andra webbläsare. När det kommer till YouTube så anser jag att det funkar som det så bör, varken mer eller mindre, även om det kunde fått ladda lite snabbare ibland. Chatten och andra sidan har jag bara haft ett par tillfällen att testa då den inte har vilja nog att fungera alla gånger, vilket i sin tur resulterar i att man inte blir riktigt så imponerad. De gånger den har fungerat så får jag säga att det funkat bra, utan vare sig eftersläpningar eller några andra problem heller för den delen.

Wii U är en väldigt lätthanterlig konsol, både när det kommer till menyer och till kontrollen, men saknar dessvärre en del stabilitet såhär i inledningsfasen. Det som fångar min uppmärksamhet är laddningstiderna och konsolens förmåga att helt spontant fastna. Att detta händer är förstås i allra högsta grad förståligt, då det trotsallt är en helt ny konsol med ett helt nytt operativsystem som inte haft speciellt lång tid på sig. Men det ger ändå intrycket av en inte fullt så glamorös känsla som man kanske hade önskat. Bortsett från detta är det dock mycket som imponerar och som är fullkomligt häpnadsväckande, allt från hur bra respons det är mellan pekskärm och TV-skärm till hur bra bilden är på pekskärmen och till hur smidigt det är att kunna spela i sovrummet med en konsol som faktiskt befinner sig i vardagsrummet.

Det jag skulle vilja avrunda med är att Wii U är en av de mest innovativa idéer på spelmarknaden sedan Nintendo DS, men lider dessvärre av en del barnsjukdomar som med största sannolikhet kommer att patchas bort med kommande uppdateringar. Den har hårdvaran till att imponera grafiskt både nu och i framtiden och har definitivt kontrollmöjligheter så det både räcker och blir över. Bara det faktum att Wii U har en av de starkaste startsträckorna i hela spelhistorien när det kommer till releasetitlar och tredjepartsstöd, borde vara nog för att imponera. Dessutom är Wii U bakåtkompatibel med Wii, förra generationens mest sålda och mest omtalade stationära spelkonsol. Med alla de intryck av såväl casualspel som hardcorespel hyser jag inga som helst tvivel om att Wii U:n kommer surra bredvid både min och många andras TV-apparater en lång tid framöver.

Written by: Sannie Jönsson