Bilar skrotas på löpande band och man kan nästan känna lukten av bränt gummi. Rockdängan Paradise City pumpar ur högtalarna. Burnout Paradise är tillbaka.

Det är tio år sedan vi första gången stiftade bekantskap med Burnout Paradise gator. Till tonerna av Guns N´ Roses klassiska dänga Paradise City gled vi runt i staden i jakt på nya lopp, jakter och skyltar att förstöra. Spelet mottogs med öppna armar och konceptet med en öppen värld där man tillsammans kunde ta sig an utmaningar och krossa varandras rekord blev snabbt något som flera utvecklare tog efter. Frågan är hur spelet står sig i dagens bilspelsklimat.

Jag får fortfarande samma sköna känsla när tonerna till Paradise City ännu en gång pumpas ut ur mina högtalare. Redan innan jag trycker ner gaspedalen finns känslan av adrenalin närvarande och när jag sedan dundrar iväg i sextio silkeslena bildrutor per sekund finns det inget tvivel om att det fortfarande håller måttet. Fartkänslan är brutal och krascherna ännu brutalare. När man i 300 km/h bränner rakt in i en vägg och ser varenda liten del av bilen knycklas ihop så känns det i hela kroppen. För mig blir det tydligt att knappt något av dagens bilspel kan framkalla samma känsla av att köra riktigt fort.

Spelets upplägg är i dagens ljus inget revolutionerande och i vissa fall märker man av dess ålder. Genom att leta upp lopp med olika utmaningar stiger du i level och kan på så sätt ta dig an svårare och svårare utmaningar. Loppen består oftast av regelrätta lopp, time trials eller jakt, vilket går ut på att försöka ta sig i mål helskinnad. Detta kanske inte låter jättespännande men tack vare tempot och krascherna blir loppen varierande och väldigt underhållande. Det som gör Burnout Paradise speciellt är att underhållningen håller i sig även utanför själva loppen. Tack vare jakten på genvägar och stadens alla skyltar att förstöra är det en fröjd att ta sig genom staden.

En annan aspekt som gör att spelet kan ta sig friheter som få bilspel kan idag är att det enbart består av bilar som inte finns i verkligheten. Det är alltid enklare när det inte finns andra parter med i bilden som kanske inte vill se att deras bil krossas mot en tegelvägg. Detta gör att en arkadkänsla infinner sig som vissa senare bilspel gärna vill bibehålla men inte kan, tack vare licenser. Här finns tillgång till bilar, leksaksbilar, superbilar, motorcyklar och en hel del annat smått och gott. Eftersom allt nedladdningsbart material medföljer så finns det väldigt kraftiga fordon med redan från start. Detta kan både vara en fördel och en nackdel. För det första så påverkar det spelets utvecklingh som går ut på att avancera för att låsa upp bättre fordon. För det andra så kan det vara tufft att sätta sig i en monstermaskin innan du lärt dig spelets regler och gator. Dock så är det frivilligt om man vill använda dem eller inte så det är inte direkt ett minus i mina ögon.

Spelets multiplayer underhåller fortfarande och roligast blir det om man har ett gäng kompisar att glida runt med och utföra utmaningar. Dessa varierar beroende på hur många man är i spelsessionen och anpassar sig därefter. Vill man så går det utmärkt att bara köra runt i staden och leta skyltar och genvägar tillsammans. Känner man ingen som har spelet så övertalar man antingen sin bästis till att införskaffa det med löftet om att det är ett underbart bilspel, eller så matchas du ihop med andra över nätet.

Rent utseendemässigt så märks det att spelet har år på nacken men det hindrar inte det från att se krispigt och snyggt ut. Det som spelet saknar i detaljer tar det igen på andra fronter och 4k-upplösningen tillför skarpheten som behövs. Spelets soundtrack är i princip detsamma som för tio år sedan och passar fortfarande väldigt bra in.

Som jag skrev innan så finns det en del saker som vi tar för givet i dagens bilspel men som saknas i Paradise. Jag hade önskat att navigeringssystemet hade varit lite tydligare. Nu fungerar ju spelet så att man själv får bestämma vilken väg man vill ta till mål så jag förstår tanken men det är ofta som man tror att man är på rätt väg för att sedan mötas av ett stopp eller en kurva som tar mig tillbaka mot start istället för mål. Jag begär inga linjer på vägarna, bara tydligare skyltar eller liknande. Likaså saknar jag möjligheten att starta om lopp direkt efter målgång. Det går utmärkt att starta om mitt under loppen men så fort man har gått i mål måste man ta sig hela vägen tillbaka till start för att försöka igen. Detta ger en förstås möjlighet att leta efter hemligheter och andra lopp så det är också mer ett bekvämlighetskrav än ett minus.

Burnout Paradise: Remastered spelar lika stor roll idag som det gjorde för tio år sedan. Det finns liksom inget riktigt substitut som fyller samma roll vilket också gör att det inte känns åldrat på samma sätt som många andra tioåriga spel. För den som bara vill ha ett kul och tempofyllt arkadspel i bilformat så är detta perfekt. Är man ute efter ett mer realistiskt i form av en bilsimulator så ska man nog se sig om efter något annat. För den publik som Burnout Paradise: Remastered är skapat för så finns det inget bättre alternativ.

Skriven av: Roger Nilsson