Efter tio långa år av ovisshet och väntan finns nu faktiskt Final Fantasy XV på marknaden. Spelet som utanonserades redan 2006 har haft en lång och krokig väg fram till dess färdiga skick som jag spelat under de senaste två veckorna. Nu är det dags för mina åsikter.

Det är en tung och gedigen inledning vi får i denna femtonde del. I en fantastiskt vacker mellansekvens tar man del av hur den unge Prins Noctis säger adjö till sin far för att tillsammans med sina beskyddare och vänner, Gladiolus, Ignis och Prompto bege sig mot staden där hans blivande hustru Lunafreya väntar. Det är ett politiskt viktigt bröllop samtidigt som Noctis och Lunafreya uppenbarligen står varandra nära sedan barnsben. Prinsen och hans entourage ser fram emot en härlig roadtrip tillsammans innan allvaret kallar men de kommer inte långt förrän bilen går sönder. Till tonerna av en vacker version av Stand By Me börjar sedan deras äventyr med att putta bilen till närmaste besninmack. Än så länge är spelet väldigt styrt och man skymtar endast lite av den vackra världen som man senare skall få utforska fritt på egen hand.

Roadtrippen blir dock inte så rolig som gänget har tänkt sig och innan de vet ordet av det så har hemstaden och nationen råkat ut för en militärkupp vilket förändrar situationen för alla inblandade. Istället för ett vackert bröllop styr Noctis nu bilen mot kriget för att ta tillbaka sin tron. Vägen dit är dock lång och det krävs mycket av prinsen för att kunna rädda sitt land.

Efter denna maffiga inledning får vi äntligen börja utforska den stora vackra världen. Öknar blandas med lummiga skogar vid vattenbryn och oftast ser det helt fenomenalt ut. Överallt stöter man på både stora och små bestar, vissa aggressivare än den andra. Mitt ute i spelets största sjö tornar en gigantisk varelse upp och det känns som att den är inget som jag tänker ge mig i strid med under de första 50 timmarna av min resa. Som i de flesta Final Fantasy-spel är designen något utöver det vanliga, på både bra och dåliga sätt. Spelets monster är fantasifullt framtagna utan att kännas överdrivna. Karaktärerna och deras utstyrslar är också oftast väldigt välgjorda och tittar man närmre på klädernas detaljer så upptäcker man hur mycket arbete som har lagts ner på just denna bit. Detta gäller dock bara spelets alla huvudkaraktärer vilket gör att kontrasten blir väldigt stor när man möter en NPC (non playable character) ute i världen som knappt har fått någon kärlek alls av utvecklarna. Detta är dock inget som förstör helhetsintrycket och det är förståeligt att en karaktär som enbart konstruerats för att befolka en stad inte behöver se så märkvärdig ut. Final Fantasy XV är ett väldigt vackert spel och designen likaså, det räcker med att titta på bilder för att förstå det.

Det skall nämnas att jag spelar på en Playstation 4 Pro och har därför tillgång till mer kraft mot den vanliga Playstation 4. Jag har dock bara testat spelet på PS4 Pro vilket därför får spegla mina upplevelser av spelet. Det erbjuds två olika lägen, ett som fokuserar på att få spelet att flyta på så bra som möjligt och ett som fokuserar på att göra spelet så snyggt som möjligt. I prestandaläget så flyter spelet på bra och jag upplever inga störiga fel i bilduppdateringen. Drar jag istället upp grafiken så märks det att konsolen får kämpa lite extra med att hålla stadiga bildrutor men även här så är det definitivt inget som stör om man nu inte är väldigt känslig för det där med bilduppdatering. Spelet stöder även bildläget HDR (High Dynamic Range) vilket innebär att kontrasten mellan svart och vitt blir högre samt att färger framhävs mer. Detta gör att spelet ser ännu mer livfullt ut och det sprudlar av färger. Detta märks speciellt när man använder sig av magier så som eld och blixt i strider. Dock behöver man en tv som stöder HDR för att dra nytta av detta.

Spelets strider är till viss del lika de som finns i Final Fantasy XII. Alltså att man rör sig fritt och kan attackera fritt utan att behöva vänta på sin tur. Detta gör väldigt mycket för flytet och tempot som blir mycket snabbare. Du styr enbart Noctis men du har möjlighet att använda dig av dina vänner för att på så sätt kombinera attacker. Med ett knapptryck får du upp en liten meny där du kan välja vilken form av attack du vill kombinera med en av dina egna. Med ett annat knapptryck får du upp en meny över alla hjälpmedel och mediciner du har tillgång till. På så sätt kan du hela dig själv och dina vänner på ett enkelt och smidigt sätt när du vill. Detta gör Final Fantasy VI till ett väldigt actionbetonat rollspel och även lättare till en viss del. Det märks att Square Enix är ute efter att bredda antalet spelare genom att försöka göra spelet mer lättillgängligt i vissa avseenden.

Det som däremot gör spelet svårare för alla är kameran i striderna. Själv fick jag aldrig någon bra överblick över själva striden dels för att kameran ofta ligger för nära spelaren och dels för att spelets låsfunktion trilskades rejält. Stridssystemet erbjuder dig att låsa på en enskild fiende genom ett knapptryck, du kan också göra en attack på just den fienden genom att hålla in låsknappen och trycka på en av attackknapparna. Det är egentligen inget problem när man möter upp till tre fiender på en gång, men blir det fler så är det väldigt svårt att låsa på rätt fiende och det känns inte som att man har någon vidare kontroll över vad man gör. Som tur är så går det att hålla in sin attackknapp och karaktärerna hittar oftast det närmaste målet automatiskt vilket underlättar i dessa situationer. Här gör sig också svårighetsgraden påmind. Det krävs oftast ingen direkt taktik för att besegra fiender utan allt kan nötas ner med lite vilja och ork. Dock tycker jag att detta är positivt då kameran hade kunnat bli ett riktigt irritationsmoment om striderna hade varit för svåra. Jag vill poängtera att jag oftast fann striderna väldigt episka och underhållande trots kameraproblemen.

Final Fantasy XV erbjuder som sagt en relativt öppen värld med betoning på relativt. De områden man besöker är oftast stora och det tar en bra stund att ta sig från ställe till ställe. Dock så känns världen ändå relativt liten och väldigt statiskt designad då man tydligt ser buskar som skärmar av gränser där man absolut inte får gå. Som spelare styrs man ofta åt ett håll trots att världen hade kunnat erbjuda en massa olika sätt att ta sig till målet istället för att inte låta dig korsa den medvetet uppradade linjen av stenar. Personligen så föredrar jag när spelen är lite styrda men det blir bara irriterande när man ägnat en bra stund åt att ta sig mot sitt mål bara för att sedan upptäcka att en rad med buskar inte släpper igenom dig.

För att ta sig snabbare fram genom världen kan man hyra de numera ökända chocobos. Dessa varelser kan beskrivas som en blandning mellan en kyckling och en struts. De är fantastiskt gulliga och här går det faktiskt att rida på dem när man vill så länge man har betalat för sig. Det är en fröjd att susa genom världen tillsammans med sina vänner medan det klassiska chocobo-temat spelas upp i en vacker tappning. Definitivt en av höjdpunkterna med spelet. Man kan också använda sig av sin bil för att ta sig runt i världen men det känns mest som bortkastad potential. Den är bra när man behöver snabbresa mellan platser men så fort man själv tar tag i ratten så känns det bara som en pina då man inte kan avvika mer än någon meter åt vardera sida. Du kan be någon av dina vänner att köra och då är det bara att luta sig tillbaka och lyssna på deras konversationer, vilket jag tror är den faktiska meningen med dessa bilresor.

Final Fantasy XV är ett tveeggat svärd för mig. Jag har lagt ner nästan 60 timmar de senaste veckorna och jag har haft väldigt roligt med det. När det kommer till Final Fantasy så har jag lätt för att låta vissa negativa aspeker passera lättare än om det hade varit en annan titel. Har man som mig spelat många spel i serien så har man lärt sig att uppskatta alla de saker som gör serien så bra men man har också lärt sig att förbise vissa saker som kunde gjorts bättre. Dessa saker har jag tagit upp i min text givetvis och det är självklart saker som jag tycker ska påverka betyget av det storspel som Final Fantasy XV ändå är. Kameran borde vara bättre i striderna, spelets sidouppdrag är oftast inte roliga (med några undantag), världen är vacker men väldigt generisk. Detta är några exempel på saker som Square Enix kan göra bättre och för många av er så är det säkert en dealbreaker. För mig är det inget som inte får mig att fortsätta den vackra saga som ändå spelas upp framför mina ögon. Storyn griper tag några gånger under spelets gång och då gör utvecklarna det som de gör bäst, får mig att känna någonting. Det ger mig en anledning till att fortsätta hjälpa Prins Noctis och hans fina, dock något generiska vänner.

Men även när det kommer till storyn så finns det problem i form av hastigt berättade, eller inte ens närvarande scener som man hade behövt för att koppla ihop allt som händer. Speciellt i de sista kapitlen där det hela tiden händer så mycket men man bara får reda på hälften. Det känns som att man missar viktiga bitar och detta har lett till att Square Enix nu jobbar med att bygga ut storyn som sedan ska patchas in i de sista kapitlen. Det om något är ett bevis på att de förmodligen haft en enorm tidspress och att vissa delar helt enkelt inte hunnit bli klara.

När man startar Final Fantasy XV möts man av en text som säger att detta är ett spel för nya och gamla fans och det stämmer rätt bra. Är man ett fan av Final Fantasy så tror jag att man kommer att älska det för vad det är och uppskatta dess kvaliteter som det har. Det är ett enormt välgjort spel och det märks att det ligger mycket kärlek i hela projektet. Kommer man in som ny i universumet så tror jag att den enklare svårighetsgraden och fightingsystemet kan få en att stanna kvar samtidigt som världen och sagan lockar en längre och längre in i spelet. Dock finns det också en risk att spelets svagare sidor tar över och då har jag svårt att se hur man ska kunna uppskatta sagan för vad den är. Personligen så ångrar jag inte en minut av min 60-timmarsresa genom en vacker värld tillsammans med Prins Noctis och hans vänner.

Skriven av: Roger Nilsson