Det senaste året har jag fått upp ögonen för rogue likes, en genre av spel som är action-fokuserade med en stor fokus på gameplay och spelarfärdighet. Spelen straffar ofta spelaren rätt hårt i början och låter en bygga upp sin karaktär långsamt över flera timmars spelande där döden är en ständig följeslagare.

Min sommar spenderade jag i Dead Cells djupa fängelsehålor. Jag lärde mig värdet av att ducka för att undvika skada och byggde mina förmågor sakta men säkert. Motion Twin hade skapat ett spel med hektiskt gameplay och underskön retro-känsla i grafiken. Jag var frälst. Sedan, strax efter julafton halkade jag ner i den grekiska gudamytologins underjord. Iklädd rollen som Zagreus stred jag med gorgoner, hydror och otaliga skelett för att finna mitt öde i Hades. Spelet som många kallade ”årets spel 2020”. Ett fantastiskt spel med otroligt återspelsvärde, en häftig artstyle och så mycket talad dialog att jag efter mer än fyrtio speltimmar inte har hört en replik återupprepas.

Jag vill med detta försöka ge en känsla för hur otroligt bra spel det redan finns i rogue like-genren och vilka spel som Gods Will Fall tyvärr behöver jämföra sig med. Denna recension skulle annars kunna framstå som en offentlig avrättning av ett annars välmenande spel. Detta hade kunnat vara sant för tjugo år sedan ifall spelet var släppt till en handburen konsol och kostade ungefär lika mycket som ett knippe morötter.

Gods Will Fall är med korta ord det sämsta spel jag har spelat till Switch. Det identifierar sig själv någonstans mellan ett rogue like och ett hack-n-slash men drar skam över både dessa genres med sin blotta existens. Spelets grafik påminner mig om ett tech-demo jag en gång såg till Windows Phone 2011. Dess gameplay har bokstavligen ingenting som får mig att vilja fortsätta spela och berättelsen är lika spännande som en utgången rabattkupong.

Hade jag aldrig spelat spel som Diablo II, Dead Cells eller Hades skulle jag ändå inte funnit någon glädje i detta spel. När jag nu har spelat dessa suveräna spel i samma genre framstår Gods Will Fall som ett hån mot dessa klassiker. Spel som står tungt på sin uppsättning intressanta föremål, sin snabba action och sin fantasieggande art style. Spel som får en att vilja spela mer, mer, mer. Spel som får händerna att svettas och hjärtat att rusa. I kontrast till dessa klassiska action-spel faller Gods Will Fall djupt i mitt anseende. Jag har tidigare sagt att jag reserverar de allra lägsta betygen för ”endast de buggigaste, mest innehållslösa eller rent av moraliskt förkastliga av spel”. Detta är det enda som räddar Gods Will Fall från att få en etta. Det är sannerligen innehållslöst i kontrast till andra spel i genren, men inte buggigt eller moraliskt förkastligt. Det får mig inte att må fysiskt illa som vissa andra spel. Detta är dess främsta bedrift.

Skriven av: Viktor Larsson