Limbo sågs av många som en lysande stjärna bland indiespelen. Ny är Playdead tillbaka med Inside, ett spel i liknande stil som storsäljaren.

2010 släppte danska indieutvecklaren Playdead titeln Limbo som snabbt blev en favorit på indiehimlen. Spelet prisades för sin förmåga att skapa känslor med väldigt få medel och monokromt utseende. Under de senaste åren har de arbetet på den spirituella uppföljaren Inside och även här fortsätter de på samma väg. Frågan är om de lyckas övertyga även denna gång?

Spelet startar i rask takt där du tar kontroll över en pojke som jagas genom en stor skog. Det känns som om att allt levande är ute efter honom och jag gör allt i min makt för att inte bli upptäckt. Hundar känner doften av mig, sliter sig och börjar jaga. Jag kramar handkontrollen stenhårt och lyckas med nöd och näppe ta mig vidare. Jag har ingen aning om vart jag är på väg eller varför jag är jagad. Världen ser sliten och rätt öde ut så jag anar det värsta. På min resa mot ingenting så kommer jag att få uppleva många oförglömliga ögonblick. Då jag inte vill förstöra upplevelsen för er läsare så väljer jag att vara vag i dessa beskrivningar. Spelet bygget trots allt mycket på egna tolkningar.

De monokroma färgerna från Limbo finns kvar men rent tekniskt så märks det hur mycket utvecklarna jobbat på att förbättra varenda detalj och bildruta. Med hjälp av spelets gameplay i 2,5D så får grafiken en extra dimension som passar in perfekt. Den stackars pojken ramlar, halkar och känns allmänt livrädd när man försöker guida honom genom den ena skräckinjagande miljön efter den andra. Karaktärernas rörelser känns levande och även här får man så många känslor kastade på sig att ångesten ibland blir väldigt påtaglig även för mig som spelare. Med tanke på spelets design och utseende så är detta en enorm bedrift att få fram.

I Limbo var pusselelementen väldigt utmanande men många var också så kallade ”trial and error” vilket innebär att man glad i hågen springer framåt men helt plötsligt dödas av någonting som man aldrig hade kunnat förutse vilket gör att man får spela om partiet igen fast med insikt om vad som kommer att hända. Playdead verkar ha varit medvetna om detta och i Inside slipper vi dem för det mesta, inte helt men de är färre vilket är positivt. Pusslen i övrigt känns lagom svåra och är väldigt smart utformade. Man väger också in spelets story i pusselelementen genom att låta pojken ta kontroll över människor som inte verkar kunna tänka själva längre utan lever sina liv som innehållslösa själar. Dessa pussel är underhållande men också rätt obehagliga då man leker med dessa människors liv. Än en gång försöker jag vara vag i beskrivningen, för er egen skull.

Som jag skrev så finns det många moment i denna spirituella uppföljare som verkligen sätter sina spår. Delarna som utspelar sig under vatten är mardrömslika på många sätt och sticker ut samt ger Inside en variation som Limbo saknade. Då dessa spel är väldigt lika på många plan så får ni stå ut med att jag jämför dem. Dock så står bägge spel stadigt på egna ben och de har ingen koppling rent storymässigt.

Min och pojkens resa bjöd på många insikter i mitt eget liv och jag är väldigt svag för spel som med små medel kan påverka mitt eget sätt att tänka och känna. När spelets sluttexter rullade efter sisådär 4-5 timmar så fanns det lika många frågor som svar. Jag kände direkt att jag behövde prata med någon som också spelat och vädra mina tankar. Inside är enormt genomarbetat och ingenting har lämnats åt slumpen. Playdead har tagit vara på dessa år och överträffat sig själva på alla punkter.

Inside har också testats på Playstation 4 – läs recensionen här.

Skriven av: Roger Nilsson